Tromsøbrua

Bron framför brukar bli tydlig först när den bakom är bränd. Det händer att jag själv bränner den.

Den är osannolikt, oroväckande spenslig i konstruktionen, den välver sig högt över det svartgröna vattnet, nära nollgradigt också nu på försommaren. Spänd som en pilbåge tar den spjärn mellan ön och fastlandssidan.
Tromsøya skjuter rygg upp ur havet, med blicken vänd inåt och nedåt, mot köld, mörker och urberg. Har med uråldrig, geologisk envishet hållit avståndet till fastlandet sen långt innan den struntviktiga människoparentesens början. Den tunna brobågen som ser ut att skjuta ifrån, utåt havet, är vårt nervösa konstaterande av ett faktum som inte bryr sig om oss ett enda dugg.

Mitt besök är kortvarigt, Ishavskatedralen måste ses. Den skär sig fram ur bergssidan, ett bländvitt, uppåtriktat yxhugg. Våra strövtåg har fört oss långt från huset på ökrönet, och går vi tillbaka och hämtar bilen hinner vi inte till mässan. Vi tvekar; åskvädret har stått och vägt mellan tanke och handling hela morgonen, med glesa, tunga droppar och plötsliga vindkast. Dessutom är jag höjdrädd, eller har varit. Vem vet, kanske är det annorlunda nu.

Katedralen lyser solvit och nära över sundet, och om åskan inte kommit till skott än kan den nog vänta en stund till. Jag bestämmer mig för att bilbron är bränd och vi bestämmer oss för gångbron. Den är smal, men har höga, stadiga räcken med långa, revbenslikt inåtkrökta ribbor längst upp. For å avstyre selvmord, upplyser min väninna muntert. Jag, som inte minns när jag sist var så angelägen om min överlevnad, ler tunt och klamrar mig stadigare vid räcket.

Vindstyrkan tilltar med höjden över havet, och när vi är nära brons vändpunkt har vädret bestämt sig, åska får det bli. Vi gör det vi kan, klamrar vidare, steg för steg, bortkomna insekter. Havet fradgar i grönt och vitt, och hisnande långt under oss passerar ett sträck av stora vita fåglar, dansande mot stormbyarna. Jag kniper ihop ögonen, längtar bakåt, håller fast med insektsfingrarna. Fortsätter.

Ovädret följer oss hela vägen, vi tumlar andfådda in i orgelbruset. Med droppande kläder förblir vi stående längst bak i salen, ett schakt av is och grått ljus. Lagom till den sista psalmen har vi hämtat andan. Se solens skjønne lys og prakt.

Utmaning: Skriv om en bro