Förvirra

Nu var det dags igen, de var på väg tillbaka, hon hade känt det på sig de sista dagarna. Känt igen.

Det var bara småsaker än så länge, ett otränat öga skulle inte ha kunnat urskilja mönstret. Men hon kunde, hon såg. Som i torsdags när posten kom, och det gick en lång stund mellan dunsen på hallmattan och ljudet av de ett, två, tre, fyra stegen bort till Nykvists dörr tvärs över trapphuset.
Som biträdena i ostdisken på Närlivs igår, som sett på henne där hon stod i gången invid när de trodde att hon inte såg, och sedan stuckit huvudena ihop, men nog såg hon.
Och som den nya, stiliga gossen på Coffe Cup alldeles nyss, artig och vänlig var han gubevars, men de var ju alltid det. Ett säkert tecken hon tidigt lärt sig att tyda. Han hade fumlat med hennes kaffekopp en lång stund på bänken bakom disken, med händerna just utom synhåll för henne, och sedan räckt fram muggen med ett leende och något ursäktande om att han inte var så snabb med plastlocken än. Och eftersom hon varit med förr och visste bättre än att avslöja sig hade hon besvarat vänligheten, tagit sitt kaffe och gått därifrån, fast hon egentligen borde ha kastat det rakt i hans vackra, falska ansikte. En av de första gångerna, hon visste inte hur länge sen men hon mindes att hon varit ung, rädd, oprövad, hade hon begått ett sådant misstag, blivit skrämd till ett utfall mot en av dem, och det skulle hon aldrig göra om. Att de hade medhjälpare inom polisen och bland läkarna hade hon fattat till och med då, ung hade hon kanske varit, men inte dum, de underskattade henne, hade alltid gjort det, från första början.

Sedan dess hade hon hade lärt sig, blivit skarpslipad. En värdig motståndare. Den odruckna kaffemuggen slängde hon i papperskorgen vid nästa korsning, när männen i polisbilen främst vid rödljuset tittade åt andra hållet. Så raskade hon på stegen vidare, ville skratta, de var så självgoda, så lätta att lura. Och de trodde att hon var enfaldig, lite tokig, nåväl, desto bättre för henne. Om de anade hur mycket hon visste skulle de bara bli än mer försiktiga, kanske byta ut sina rapportörer, ändra sina strategier, komma steget före. Men så länge hon spelade spelet väl, aldrig lät dem ana vad hon märkte, tänkte, anade, såg, var hon den som bestämde reglerna. Det var så hon kunde förvirra dem och få övertaget.

Ett så simpelt knep, det var nästan svårt att fatta. De trodde visst att kärringen gick på vad som helst, virrig, mumlande, prålklädd och trasig, jodå, nog visste hon vad folk sa om henne. Låt dem prata. Pratarna och viskarna var hennes bästa vänner, trasorna hennes trygga borg. Så länge hon såg ut som en harmlös tokkärring var hon trygg, fri, kunde lugnt iaktta dem, studera deras taktik, planera sitt nästa drag.
De var här nu, hon hade för länge sedan tappat räkningen på för vilken gång i ordningen. Men denhär gången var hon redo för dem, hon kunde känna det. De skulle bli förvånade. De skulle få se.

Utmaning: Skriv om att förvirra