Ortoceratit

Det var längesen jag såg mig.

Kambrium, senast.

Nu, några årmiljoner senare, är jag äntligen så trygg man bara kan bli i kristalliserad form.

Trygg som en trilobit. Innanför den blanka slutna ryggskölden har svirrandet av oräkneliga, oroliga, obegripliga kroppsdelar äntligen tystnat.

Obemärkta spår. Någon var här. Ett tecken, ett ännu oläst ansikte inskrivet någonstans bland avlagringarna.

oktober

Styrkan att vakna från jorden
är ihåliga spröda fågelben
sviktande, spända att lyfta

strävbågar skjuter uppåt,
möts motvilligt, högt i valvmörkret
bär bågspända
seklers marmortyngd av minnen

Blicken som plötsligt lyfter, klarnar
kilar på spensliga insektsfötter
över iskall buktande vattenyta

Styrkan att låta ögat ljusna, dricka klart ljus
att låta vägen födas, steg för steg
att följa den tysta röstens längtansrop
i mjukt tomt rum

Nu när årets själ lämnar kroppen,
- som domnar, stannar, sjunker -
och skjuter fri mot stenblå rymd

Genom brinnande grensvarta lövverk
Klingar brusande berusning
nyfödd tidlös

utmaning: skriv om styrka

stigar

Över den tysta gyllengröna mossan
blir skogen stiglös. De kvällsröda stammarna
slutade tala med varandra
långt innan jag kom.

Ur dovt mjukt mörker under barrgrenstaket
famlar smala skälvande benfingrar, dödsilvergrå

I spegeltjärnen, mellan sträva stammars granmörker
där dybruna skuggor flyr undan, bortom, djupare
I ögonvrån den enda bleka lågan
går flackande förlorad i det grunda

Här, där språkets stig mynnar i ingenting
tar en annan sin spårlösa början


utmaning: skriv om skog

ofödd

Då såg jag inte,
blev bara rasande och stum, som du
Nu ser jag fosterhinnan
hur du ännu kämpar för att födas

Ansiktet ännu oformat,
orden urgamla, vingklena fågelungar
skälvande i ljuskylan

Om jag kunde värma
dina späda blå lemmar
vid min sorg

Utmaning: Skriv om att födas

Denna tid har jag fått. Sekunder, år.
En oviss rymd. En tyst, varmdoftande sommarnatt.

Kanske är det ett slut min hand trevar efter,
för att veta. Här. En början.
Trevandet en bruten, vilsen röst
som tystas i den varma luften,
och spegelvattnet vilar i det sammetssvarta.

Är en orolig skugga med mitt Var, när, hur
Medan natten väntar, som ett väldigt öra
ett andlöst, lyssnande Att.

Utmaning: Skriv om begränsning

Sömmerskan

Du säger: Det är som damm. Som utarmad jord.
Grånande trä. En stum tyngd som vänt dig ryggen.
Alltid ett steg till, aldrig varför.
Att himlen nu är grå som aska för dig.

Jag svarar inte. Jag säger ingenting om Sömmerskan.
Hur hon i sirligt spunnet silke, med täta, stadiga stygn,
nästlar samman det tunga, det främmande
i sin urdrömsväv.

Men jag ser den skira tråd av starkt ljus
nyss synlig, nu åter gömd.
Blir spunnen ur ditt glömda sår.
Här är den, månskensskimrande, skör och urstark. Din.

Nu i din hand. För dig att sy, att foga samman
det valhänt vilsna, dova, undanglömda.
För dig att väva. Väva din stumhet
till sjungande vakendröm.

Utmaning: Skriv om något skirt

Den är den spegel du aldrig sett.
Men du vet. Att det är ditt eget ansikte,
det allra första,
som göms i skuggorna.

Den är en lysande sten,
gömd din hand.

Den är det du ännu inte är,
Den är den sköra, starka rösten som kallar, som inte tystnat.

Att inte vänja sig.
Att hålla såret öppet.

Den är den djupa, klara sjungande tonen du nästan hör, alltid hör.

Den är en otröstlig glädje.

Utmaning: Skriv om något efterlängtat

Jag jag jag

Vanorna. De nya och de gamla.

Avlagrade, skiktvis. Som flagnande färger. Smutsmörka. Bildar ett svartnande, skavande hölje, ett ormskinn långt efter ömsningstid.

Skal. Förhårdnader. En utdöd reptil som skenlever under stulet namn. Förvridna och stela drag, spegelbekanta. Ett dumt, omättligt rovdjur- hunger och hågkomst. Reptildagen är en dag av upprepning. Samma som igår, fast trängre, spåren djupare. Men grundare. Stumma.

Och den hudlösa är den som inte kan skadas. Är kvick och vattenklar, är ett frö, ett spirande skott genom mörk jord, öppnas mot ljuset, av ljus. Den skira osårbara är den som skrattar, hennes dag är nu. Yrvaken, och känner inte igen sig, och känner sedan igen sig, det svarta, avskavda. Skrattar.

Utmaning: Skriv om en jag-dag & skriv om en ny vana

Ditt ansikte förråder inte att du bär på en skatt.
Men sättet du går. Lättheten.
Att köpslåendets tid är över.

Förut trådsliten av förvärv och förlust,
rörelserna dova och svultna.
Nu är du på vandring.
Du har lagt av dig, du bär fram.
Vägen ger sig själv.

Till kvällen vilar du fötterna en stund.
Det du bär är ett bröd.
Du äter litet, det bär dig vidare
växer, förnyas, skyddat från ögon och ord.

Du tar det utmätta. Stegen, brödet mäter ut.
Överflöd eller knapphet; det som ges.

Så att du kan vara där i gryningen
när vägen vaknar.

Utmaning: Skriv om måttfullhet

Bleknar

I djuphavsmörkret. Stjärnlös rymd, en utochinvänd evighet.

Där ljus aldrig funnits. Allt djupare, drömlösare. Dödsfostervatten.

Omöjligt, grundfrämmande liv. Embryonala, osannolika, osedda.
Kommer aldrig att födas. Linjetunna, skälvande.

Det finns vibrationer, rörelse, det finns lukt. Av bytets ätlighet,
vaksamhet. Smekande hinnor, hud, blekvitt, mjukt.
De som äter, och de andra, de som skingras. En ögonblicksrörelse, snabbare än skräck, före den, och så ingenstans. Återigen dold under, bakom. Vajande, väntar.

Urcell, vägg som delas, det finns ingen tid,
en oändlighet av ingenting, av inget ljus.

Varelser som är bara ögon, blinda, allt större.
Benutspända, onämnbara. Ur en dröm, omöjlig att minnas.

Utmaning: Skriv om att blekna

Bäcken

Det lilla leendet, en bäck som vindlar sig fram inifrån, ur källan. En häpen gyllene förvåning, en växande flod.

Det ohejdbara gapskrattet väller fram, hon har plötsligt fått se sin egen styrande, ställande ängslan. Det är något rörande över det hela. Med allvarsrynkad panna, strängt upptagen med att göra, ordna, bemästra, ser hon sig ränna omkring dagarna i ända i full stridsmundering och med packning för alla eventualiteter. Sin egen sammanbitne, dödsförskräckte härförare. Ger order. Tar namn. Pekar med hela handen. Behåller ryggen fri och fienden i blickfånget.

Älskade vän, vill hon säga till det råttskållade själv hon blivit varse, det är ju ingen fara, men samtidigt är skrattet på väg att vältra sig fram ur henne igen. Allt detta förskrämda, förnumstiga allvar. Det är ju som om Guds lilltå plötsligt fått för sig att den är ensam i universum, nu och med förtvivlans mod tagit itu med uppgiften att bygga upp sitt alldeles egna, självständiga liv. Sitt oförvägna lilltåliv.
Skrattet bubblar fram om och om igen, hon har sett vad hon är. Sannerligen inte mycket att skryta med. Vilken lättnad.

Utmaning: Skriv om ödmjukhet

Marshmallow

Snälla Nån, punktera mitt ego, jag ser ju inte vart jag kör.

Ständigt uppblåst, som en enorm, vämjeligt svällande, mögelvit krockkudde. En monstruös marshmallow, en parasit, min enda, bästa vän, en dödlig trafikfara. Sju stjärnor i Euro NCAPs verklighetskrocktest. Varning, kan kväva små barn, men jag har blivit vuxen och vant mig vid syrebristen och den sliskigt fadda smaken av årsgammal maräng. Jag får ju ändå upp näsborrarna över fanstyget emellanåt, och rädd och frusen har jag nöjt mig och sjunkit hän i värmen, i det mjuka. Förföriskt, självhäftande.
Jag och det himlaskymmande, svampsvällande, en skyddande, likvit livmoder. Vi är lyckliga i dvala hos varandra och behöver ingen annan, stör oss aldrig.

Och vägen kränger till. Det är oerhört, det händer, och något av färg, starkt ljus och verklighet slår sig igenom, bränner som eld i näsa och mun. Smakar av det jag glömt, det friska, glasklara. Väcker ett trevande minne ur dvaldrömmarna, det vaknar skyddslöst, naket, irrande. Inte hos mig, hos den jag varit, kunde ha blivit. Inte blev.

Smaken av klara förvårskvällar. Av himmel, djup och färglös som längtan. Av det ohjälpligt förlorade, och det som väntar på att födas.

Utmaning: Skriv om en bekant smak

Communio

Mitt eget är trängre, som ditt
vårt är det spröda, slutna, vi bryts som brödet

Det brustna saknar ord, de har brustit
dess splittrade handlingar viskande,
prasslar pappersdöda

Ge ifrån dig. Lämna.
Inte mer du, jag. En.

fastän många, en enda.

Utmaning: Skriv om något vi delar

tillbaka

Att samla ihop det otillbörliga, ta det tillbaka. Det som har vältrat, vällt över bräddarna, igen. Spegelskärvor av jag, jag, jag, överallt, brutits sönder och splittrats, fastnar på vem som än. Och nu ska du ta dem alla, en och en, återigen, mellan fingrarna, ta var och en, känna igen och tyst lägga den där den bör vara. Helt och hållet innanför, och tyst.

De sjukskimrande sjunger igen, har fött sig själva igen, det är inte ditt fel och det är ingen annans fel, bara ditt. Och det är inte om fel, det är om att göra det, sträcka fram handen, fatta tag och rycka upp. Och blicken som blivit hemlös, som inte längre har rätten att, den samlar du inåt och nedåt, där arbetet är. Små rörelser. Bara det nödvändigaste.

Utmaning: Skriv om att ta tillbaka

Framåt, nedåt

Du kastar dig fram.

Du kastar dig framåt, nedåt.
Din egen hunger, den vilda, odöda,
dess viskning hetsar dig galen, förstörd, förstörande.

Du kastar dig hals över huvud,
du krossar dig ut ur ditt eget heliga
in i hennes,

Det i det varma mörkret ännu burna,
det späda, före längtan
slits ut i dödsljuset

Det är förstört.
Det är bara grus kvar. Du har krossat. I händerna har du
Inget, det som är värre än ingenting
Det döda du inte ens får sörja, omänniska

Hungerförtvivlan kastar sig om
för att sluka det sista.
Låt den inte.
Stanna i stoftet, det brännande ljuset.
Låt dig.

Utmaning: Skriv om att plundra

Det är just nu jag reser mig

Tysta mig, bryt mig,
håll mig fast.

Hjälp mig att vara stilla. Andas.
Att lugna de klamrande händerna.
Att motstå sirensången, bara denna gång,
en enda gång, just nu, vet sedan inte mer.

Det är just nu jag reser mig
från nupunkten, varje gång det går
inte för det som ska komma,
inte för det vi vet,
men bara för nu.

Skuldens, klyvnadens svarta hundar,
som blänkande, vrenskande, gnyende livnär sig ur mig
deras käkar släpper tag
gnällande drar sig undan
De är av tid, förtär i tiden
Men detta är nu,
bara just nu reser jag mig


Utmaning: Skriv om nånting tufft

Bärnstensfärgade

Fingertoppar mot strängarna,
fjäderspänt sviktande.

Dropptoner faller ur tystnaden,
bärnstensfärgade, inomlysta

Träet vibrerar mot hjärtat
sjunger fram det osedda, osagda

Som om den hemligaste drömmen
sedd, buren, glädjeväckt
känt igen sig själv

Utmaning: Skriv om förälskelse

Längs vägen

Den smala vägen har trampats bred
i heligrummet trevar girigblinda händer
Den som en gång bar dig, bara dig
skrattar nu på vingelhöga klackar
med vem som än betalar

Utmaning: Skriv om något dyrt

Gräsänder

Klockan ett en solig februaridag är är snöskuggorna varmblå.

Att vara parkdammsand på vintern: ruggträngsel,
ständigt kalla simfötter.

Oförställd glädje, alldeles ny: återförening
mellan baskertant och bordercollie utanför konsum.

Höger fot framför vänster, tvärtom, upprepa.'
Andas in vinterljuset.

Utmaning: skriv om något njutbart

Östan om sol

Inte här.

Med bara fötter över fjolårsgräs
där luften är tunn, blicken stum

Inte nu, senare.

Timmar, år, utan rörelse
och utan kropp.
Ansikte som inte blir till-
självdött svar på oställd fråga

Annorland, östan om sol

där väntan är ljusgenombruten
där tiden andas, ovetande, stadig, orädd
eld utan rök, glöd utan aska, brinnande

där linden den grönskar så väl

Utmaning: skriv om ett lyckligt slut