Fårhuset

Det är alldeles tyst mellan de glesa brädväggarna, sånär som på ljudet av fridfullt malande underkäkar. Ibland en prasslande rörelse i höet. Närmast mig en stor, ullrund, smutsvit tacka med långsamt vippande öron, majestätiskt blickande längs sin välvda nosrygg. Ögonen är stora och sammetsbruna, de svarta bönformade pupillerna bottenlösa. En skymt av onåbar djurverklighet. Evigheten, matsmältningen. En idisslares inåtvända nirvana.
Efter lång tid halvsittande är mina ben domnade. Oändligt långsamma rörelser för att inte uppröra massan av varma kroppar, deras andning som häver sig i lugna vågor. Det dagsgamla lammet äntligen inom räckhåll. De långa knotiga benen osannolikt hopvikta under den lilla kroppen. En mjuk nos nyfiket trevande, nafsande längs fingrarnas retsamt bekanta form.
Doften av hö, fårspillning, snösmältning. En liten rörelse, en suck. I handen nu ett vilande, strävhårigt huvud.

utmaning: skriv om en speciell plats

oktober

Styrkan att vakna från jorden
är ihåliga spröda fågelben
sviktande, spända att lyfta

strävbågar skjuter uppåt,
möts motvilligt, högt i valvmörkret
bär bågspända
seklers marmortyngd av minnen

Blicken som plötsligt lyfter, klarnar
kilar på spensliga insektsfötter
över iskall buktande vattenyta

Styrkan att låta ögat ljusna, dricka klart ljus
att låta vägen födas, steg för steg
att följa den tysta röstens längtansrop
i mjukt tomt rum

Nu när årets själ lämnar kroppen,
- som domnar, stannar, sjunker -
och skjuter fri mot stenblå rymd

Genom brinnande grensvarta lövverk
Klingar brusande berusning
nyfödd tidlös

utmaning: skriv om styrka