Här är man nu ändå i alla fall, till slut: ett  drömmande, längtande, grälande, älskande beteendekluster.

Som i sin sårade fåfänga tänker att det väl ändå var värdigare att vara människa på den gamla goda psykodynamiska tiden. Men det är väl just bara fåfänga, en egokrets som bör brytas å det snaraste...

Ett liv, en vilsen hopsnörd berättelse om blindspår och återvändsgränder. Men i all sin ofärdighet är den berättelsen ändå min. Kanske löjeväckande, men också med en skadskjuten, skamrodnande värdighet trots allt, för att den är till och vill bli till.

För att den är vad jag har av helig, enfaldig mänsklighet.

Ortoceratit

Det var längesen jag såg mig.

Kambrium, senast.

Nu, några årmiljoner senare, är jag äntligen så trygg man bara kan bli i kristalliserad form.

Trygg som en trilobit. Innanför den blanka slutna ryggskölden har svirrandet av oräkneliga, oroliga, obegripliga kroppsdelar äntligen tystnat.

Obemärkta spår. Någon var här. Ett tecken, ett ännu oläst ansikte inskrivet någonstans bland avlagringarna.

a clean break

Det är viktigt att avsluta, säger han. Att du gör ett val, att vi kan prata om det. Att du inte bara försvinner. Igen.
Han har förstås rätt. Hur kan man ha annat i så mjuka och följsamma byxor?
Den djupa rösten vacklar inte. Han är där han hör hemma, i de avslutade meningarnas värld. De rimliga slutsatsernas, de underbyggda beslutens, de ansvarsfulla handlingarnas, de besvarade frågornas. I bekväma skor och för årstiden förnuftiga kläder, med termos, filofax, semesterplaner och idel uppriktiga avsikter.
Ja, säger jag, strax innan tystnaden tar initiativet.
Det är ju det, du har rätt. Jag hör av mig.

ett avbrott