Omöjligt

Allra omöjligast är det alldeles innan. Papperets hjärtklappande tomhet, den egna. Den avgrundshisnande balansakten mellan före och efter, möjlighet och verklighet.

Sällan är ensamheten så naken som då, man är ännu ett själlöst föremål bland andra. Jag, stol, bord, papper, penna, golv, tekopp, fönster, grå himmel, fönsterrutans glesa gråt, regndroppsviskande lövträd. Kanske väntar vi på att infogas i mening och berättelse. Kanske lever var och en bara sitt eget inåtvända icke-liv. Sover sin avskilda, drömlösa sömn.

Pennans envisa livslinje, dess vacklande hotande möjlighet till splittring och sammanhang. Det oåterkalleliga i att vakna, att låta sig väckas; just såhär blev det. Miljoner möjliga universa förlorade, fången i ett enda.

Snart. Snart. Nu.

Utmaning: Skriv om att skriva

Hålla sig vaken

Snubblade nyss över en blogg jag borde ha skrivit själv - Nyvaknad. Vaknade själv en aning för några år sedan, behöver göra något för att hålla ögonen öppna. Annars är det lätt hänt att jag halkar in i de gamla vanorna - det händer hela tiden. De finns ju där, de kommer att skramla omkring i mig så länge jag lever, och det är nog som det ska - men när jag börjar identifiera mig med dem igen, tro på dem, är det inte som det ska.
Det behövs lite mod, lekfullhet, och ett pyttelitet nytt företag, som att skriva här. Mod att vända och vrida på saker, hitta glädjen, var den nu kan ha gömt sig...
Dags att komma ihåg ett par saker:
1) Jag har ett helt OK liv som jag sköter alldeles själv, det trodde jag faktiskt inte att jag skulle få vara med om.
2) När jag inte ser någon väg vidare beror det på att jag tittar in i samma navel som vanligt.

Har fastnat i detta att försöka vara smart - försöka klura ut vad jag ska göra och tänka för att det ska kännas sådär bra igen. Det är nog tur att sånt inte funkar. Om tillvaron var så lätt att manipulera vore det inte mycket bevänt med den.