Fårhuset

Det är alldeles tyst mellan de glesa brädväggarna, sånär som på ljudet av fridfullt malande underkäkar. Ibland en prasslande rörelse i höet. Närmast mig en stor, ullrund, smutsvit tacka med långsamt vippande öron, majestätiskt blickande längs sin välvda nosrygg. Ögonen är stora och sammetsbruna, de svarta bönformade pupillerna bottenlösa. En skymt av onåbar djurverklighet. Evigheten, matsmältningen. En idisslares inåtvända nirvana.
Efter lång tid halvsittande är mina ben domnade. Oändligt långsamma rörelser för att inte uppröra massan av varma kroppar, deras andning som häver sig i lugna vågor. Det dagsgamla lammet äntligen inom räckhåll. De långa knotiga benen osannolikt hopvikta under den lilla kroppen. En mjuk nos nyfiket trevande, nafsande längs fingrarnas retsamt bekanta form.
Doften av hö, fårspillning, snösmältning. En liten rörelse, en suck. I handen nu ett vilande, strävhårigt huvud.

utmaning: skriv om en speciell plats