Du säger: Det är som damm. Som utarmad jord.
Grånande trä. En stum tyngd som vänt dig ryggen.
Alltid ett steg till, aldrig varför.
Att himlen nu är grå som aska för dig.
Jag svarar inte. Jag säger ingenting om Sömmerskan.
Hur hon i sirligt spunnet silke, med täta, stadiga stygn,
nästlar samman det tunga, det främmande
i sin urdrömsväv.
Men jag ser den skira tråd av starkt ljus
nyss synlig, nu åter gömd.
Blir spunnen ur ditt glömda sår.
Här är den, månskensskimrande, skör och urstark. Din.
Nu i din hand. För dig att sy, att foga samman
det valhänt vilsna, dova, undanglömda.
För dig att väva. Väva din stumhet
till sjungande vakendröm.
Utmaning: Skriv om något skirt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
så sorgligt vackert
Underbart vävd dikt. Jag associerar av någon anledning till de tre nornorna under Yggdrasil
Oj, ---
Väldigt stark dikt. Klar
*tack*
Tack för din kommentar, den värmde.
Om den här texten kan jag bara instämma med de andra. Vackert och lite gammalt sådär.
Favoriserar slutstrofen.
Sömmerskan är en av mina favoritarketyper från mytologin. Finstämt.
Otroligt fint. Fast det känns som klumpiga ord att skriva här. Inte skira nog. Du kan så fantastiskt! Och jag väver in min tid i din skirhet. Du har orden jag inte hittar.
Hej! Har inte läst, inte skrivit på länge. Men du är som vatten för mej. Får jag rekommendera dej till Skrivpuffsantologin? Med den här texten och kanske Ryggar eller Trådtankar?
Hej Anna, Lillemor hann före ;). Så nu vet du förhoppningsvis om textsamlingen som kommer. Vill så gärna att du finns med. För mig är du en av de som har betytt mycket när jag har vågat försöka.
Läser bakåt, tycker t.ex. mycket om Tromsöbrua, Glöd och ja, många fler.
Så du vet.
Skicka en kommentar