Bäcken

Det lilla leendet, en bäck som vindlar sig fram inifrån, ur källan. En häpen gyllene förvåning, en växande flod.

Det ohejdbara gapskrattet väller fram, hon har plötsligt fått se sin egen styrande, ställande ängslan. Det är något rörande över det hela. Med allvarsrynkad panna, strängt upptagen med att göra, ordna, bemästra, ser hon sig ränna omkring dagarna i ända i full stridsmundering och med packning för alla eventualiteter. Sin egen sammanbitne, dödsförskräckte härförare. Ger order. Tar namn. Pekar med hela handen. Behåller ryggen fri och fienden i blickfånget.

Älskade vän, vill hon säga till det råttskållade själv hon blivit varse, det är ju ingen fara, men samtidigt är skrattet på väg att vältra sig fram ur henne igen. Allt detta förskrämda, förnumstiga allvar. Det är ju som om Guds lilltå plötsligt fått för sig att den är ensam i universum, nu och med förtvivlans mod tagit itu med uppgiften att bygga upp sitt alldeles egna, självständiga liv. Sitt oförvägna lilltåliv.
Skrattet bubblar fram om och om igen, hon har sett vad hon är. Sannerligen inte mycket att skryta med. Vilken lättnad.

Utmaning: Skriv om ödmjukhet