Skosnöret

Att springa och att vinna var samma sak för mig, ända tills du dök upp. Du var askblond, blåögd, fräknig och lugn, inflyttad från nån värmländsk skogsby med underligt namn. Du fann snart din plats lite vid sidan av hackordningen, den ägde dig inte, du behövde den inte.

Det gjorde jag. Än var jag med, än var jag ute, men jag behövde, for omkring som en flackande ljuslåga, stretade på i min fölkantiga kropp, med för stora knän och ansiktet fullt av framtänder. Inget är beständigt, solklarheten idag är någon annanstans imorgon. Men det jag visste säkert var: att springa är att vinna. Liten och pilsnabb, en lyckligt exploderande projektil tvärs över skolgården, med råttsvansarna nesligt flaxande i förlorarnas riktning. Lätt och rent som ingenting.

Men du var ny, och du hade något som var nytt för mig, jag ville närmare. Solen lyste i din vitblonda snagg så att hårbotten syntes, och din bredkantiga haka (det kändes självklart att ditt underfundiga skogsmål kom därifrån, ur hakan) hade sin egen agenda, idag också. Fölbenen närmade sig på det sätt de kunde: härifrån till bollplanket!
Du såg road ut, lite förvånad var du nog också- hon, den spetiga.

Du nickade, antog utmaningen, och så var vi iväg. Och jag tror jag visste redan ögonblicket innan start, för tvekan, blygseln, belägrade rusglädjen i mig. Förut hade tävlandet alltid gjort mig hel och bekymmerslös, nu var jag itu: hon den knätvära, som ville ha sin seger, och hon den blyga, som sökte dig. Du drog iväg som en vind och jag trillade ur halvvägs, försökte knappt. Hukade mig liksom över skosnöret, alltid lurar man någon. Du kommenterade det inte ens, inte heller hur löjligt lätt du vunnit, det ägde dig inte. Du skrattade bara, inte segerberusad utan vårdagslycklig, knappt andfådd.

Vi blev vänner. Jag sprang inte mer.

Utmaning: Skriv om en solklar seger