Glöd

Att brinna för konsten är en klysha. Något för mecenater och dilettanter.

Du brann i konsten, som på bål. Du var dess bränsle. Sedan aska.

Oroligt, mosterligt, ville jag tala med dig om att glöda. Om att elden måste tämjas, brukas, för att livet ska orka bära. Det bröd du kan leva av gräddas på glödbädd, inte i masugn, försökte jag.
"Man måste ge allt för att få allt", sa du, med ögon som brann. Ögon som i mig inte såg nåt annat än ett öde värre än döden, kompromissen. Och kanske en frestelse.

Du var så ung, vitglödgad, skör. Du bekämpade min välvilja som om om jag varit den Lede själv och du en ung nunna. För tio år sedan hade jag gjort samma sak.

Om jag bara kunnat ge dig det jag har, det jag en gång fick gräva fram ur min egen aska. Men jag kunde inte. Det kan inte gå. Man måste dö sina egna dödar.

Kanske hade du rätt, kanske blev jag bara en antydan, ett spår.
Men en gång brann jag som du. Och nu är jag här. Den kompromiss jag blev är här.

Det är inte du.


Utmaning: Skriv om bröd och glöd