Du kastar dig fram.
Du kastar dig framåt, nedåt.
Din egen hunger, den vilda, odöda,
dess viskning hetsar dig galen, förstörd, förstörande.
Du kastar dig hals över huvud,
du krossar dig ut ur ditt eget heliga
in i hennes,
Det i det varma mörkret ännu burna,
det späda, före längtan
slits ut i dödsljuset
Det är förstört.
Det är bara grus kvar. Du har krossat. I händerna har du
Inget, det som är värre än ingenting
Det döda du inte ens får sörja, omänniska
Hungerförtvivlan kastar sig om
för att sluka det sista.
Låt den inte.
Stanna i stoftet, det brännande ljuset.
Låt dig.
Utmaning: Skriv om att plundra
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag gillar din text. :)
Dramatiskt, vet inte om jag förstår men tycker om hur du lägger orden!
Håller med Ethel och måste tilägga att jag speciellt fastnade för ordet omänniska som sätter fart på min hjärna
Stark, hetsande, tempo, kraft.
Puh, häftigt.
Fängslande text som eggar mina tankar
Abort? Missfall? Är jag ute och cyklar? (behöver inte veta) Förstummande text.
Du skriver så att jag ryser. Och bara vill krama om!!!
Skicka en kommentar