Förberedelse

Jag vill att det ska vara fint när du kommer. Som du minns det.

Du försvann för länge, länge sen, i början längtade jag så. Det kunde aldrig bli rätt om du inte var här, det var ett löjligt missförstånd som strax skulle klaras upp. Världen går på, men man vet ju nånstans att det inte är på riktigt. Att man är skyldig den verkliga verkligheten att hålla sig själv på avstånd från denhär temporära fusktillvaron där du inte finns.

Om det varit upp till dig hade du aldrig försvunnit, det vet jag. Men det gick som det gick, och jag blev van vid att leva kring hålrummet där du varit. Van vid det urblekta, oupphörliga arbetet med att fortsätta vara till.

Brevet från dig. Din handstil har inte ändrats. Förlåt mig, älskar dig. Många år, många sidor, kanske grät jag, somnade gjorde jag i alla fall så småningom, lugn, hopkurad kring värmen. Väcktes av ljuset som försiktigt letade sig in genom det disiga sovrumsfönstret, över pappershögar, böcker, damm.

Jag har hållit på i ett par dagar nu, blir inte trött. Jag putsar, tvättar, förkastar, benådar, skickar bort. Hela huset, möbler, lampor, tavlor, trappor och prång, verkar vara på väg att vakna och dra sig till minnes vilka de verkligen är, kränga av sig sina dammtrötta höljen, jag ränner omkring så gott jag hinner för att hjälpa till. Själv är jag väl ungefär densamma, har inte haft lust att titta efter i spegeln. Men är varmare, inte längre så valhänt.
Känner igen mig. Kränger av mig.

Det är så mycket som blivit fel, som jag glömt, tappat bort, förlorat. Skuggor.
Men du har inte glömt. Du är på väg.

Utmaning: Skriv om att förbereda