tisdag 16 mars 2010

Skosnöret

Att springa och att vinna var samma sak för mig, ända tills du dök upp. Du var askblond, blåögd, fräknig och lugn, inflyttad från nån värmländsk skogsby med underligt namn. Du fann snart din plats lite vid sidan av hackordningen, den ägde dig inte, du behövde den inte.

Det gjorde jag. Än var jag med, än var jag ute, men jag behövde, for omkring som en flackande ljuslåga, stretade på i min fölkantiga kropp, med för stora knän och ansiktet fullt av framtänder. Inget är beständigt, solklarheten idag är någon annanstans imorgon. Men det jag visste säkert var: att springa är att vinna. Liten och pilsnabb, en lyckligt exploderande projektil tvärs över skolgården, med råttsvansarna nesligt flaxande i förlorarnas riktning. Lätt och rent som ingenting.

Men du var ny, och du hade något som var nytt för mig, jag ville närmare. Solen lyste i din vitblonda snagg så att hårbotten syntes, och din bredkantiga haka (det kändes självklart att ditt underfundiga skogsmål kom därifrån, ur hakan) hade sin egen agenda, idag också. Fölbenen närmade sig på det sätt de kunde: härifrån till bollplanket!
Du såg road ut, lite förvånad var du nog också- hon, den spetiga.

Du nickade, antog utmaningen, och så var vi iväg. Och jag tror jag visste redan ögonblicket innan start, för tvekan, blygseln, belägrade rusglädjen i mig. Förut hade tävlandet alltid gjort mig hel och bekymmerslös, nu var jag itu: hon den knätvära, som ville ha sin seger, och hon den blyga, som sökte dig. Du drog iväg som en vind och jag trillade ur halvvägs, försökte knappt. Hukade mig liksom över skosnöret, alltid lurar man någon. Du kommenterade det inte ens, inte heller hur löjligt lätt du vunnit, det ägde dig inte. Du skrattade bara, inte segerberusad utan vårdagslycklig, knappt andfådd.

Vi blev vänner. Jag sprang inte mer.

Utmaning: Skriv om en solklar seger

9 kommentarer:

marmoria sa...

Älskade allt, inte minst rytmen, och blev tokkär i den lille skogspojken som stod bredvid hackordningarna, fastnade för "med för stora knän och ansiktet fullt av framtänder", för att ta ett exempel, tveksam bara inför hakan med en egen agenda.

Anonym sa...

Mums vilken text!

"ansiktet fullt av framtänder"
Hakan!
"inte segerberusad utan vårdagslycklig"
"Jag sprang inte längre."

Tack för läsningen :-)

http://tittelina.blogspot.com sa...

Härliga formuleringar rakt igenom. Synd bara att hon slutade springa, tycker jag ;-).

http://tittelina.blogspot.com sa...

Din kommentar till mig: Jag funderade länge över det här med att brista eller knäcka, men bestämde mig för knäcka. Du vet... vill ändra lite på uttryck. Håller med om att stränger brister, egentligen :-D!

Betty sa...

"Du skrattade bara, inte segerberusad utan vårdagslycklig, knappt andfådd."

Vackert, vackert, vackert.

Y sa...

Ja, så bra, allt så bra! Fantastiska ord du får ihop, texten är full av dem,; hackordning, fölkantig, solklarhet, rusglädje, knätvära, vårdagslycklig. "Lätt och rent som ingenting". Vad mer kan jag säga... wow!

Anitha Östlund Meijer sa...

Jag håller med Marmoria, och kan tillägga att jag tyckte det var lite tråkigt att hon slutade springa

Anonym sa...

Vilken spännande text! Varenda mening är som godis. Min favoritfras blev "solklarheten idag är någon annanstans imorgon"

marie ettanbo sa...

Varm skildring med vackra formuleringar