Regina

Regina. Det beror på hur man säger det. För henne själv tog luften ofta slut innan namnet, särskilt om hon var lite rädd, det kändes ofta kantigt, ihåligt och alldeles för stort. Men så som Helny sagt det när hon trätt bandet över hennes huvud dendär sista lägerdagen på hembygdsgården i somras, inför alla de andra barnen och deras föräldrar, vi är stolta över vad du lärt dig här hos oss, Regina, då lät det som det Helny förklarat att det var, ett drottningnamn.

Vi kommer att sakna dig i höst, Regina, hade hon också sagt senare i dörren medan grannskjutsen väntade en bit bort. Men skriv snart, skriv och berätta om allt spännande du får vara med om därnere i huvudstaden. Om allt nytt och hur du har det. Lova det. Och Helnys stora händer hade kramat om hennes axlar, och under det vänliga, starka, lätta fanns allt det hon inte sa, eftersom prat inte kunde göra någonting annorlunda.

Nu hade hon den i en liten rund snidad ask hon fått av pappa en gång för väldigt länge sedan. Hans ansikte var otydligt nu, men inte hans röst, den var kvar inne i henne. Han hade sagt då att det var en snusdosa, och eftersom hon varit så liten hade hon trott att det var en dosa man blev sömnig av, och han hade skrattat och kramat henne in i sin stora famn. Nu visste hon bättre, men dosan bodde alltjämt under madrassen vid huvudänden, först därhemma, sedan på de andra ställena, och nu här, i mosterns lilla storstadsvåning, långt bort från hennes början.

Där låg den, tillsammans med mammas vackra, silversmidda örhängen, som hon aldrig hade eftersom de gjorde öronen ömma och röda och ännu var alldeles för stora för henne, som namnet. Den hade samma guldblanka färg som namnskylten på moster Agnes dörr ut mot det skumma trapphuset, den var len och sval mot kinden men värmdes fort i hennes hand. Fingertopparna fick söka och följa de upphöjda, skrovliga bokstävernas trygga spår, Myrsjöns Hemslöjdare 1948, och det broderade bandet, som tyngt kring hennes hals som en bestämd smekning den dagen, var brett och sidenglänsande.

Moster Agnes var noga med ordningen och hade inte velat ha den hängande på väggen- sånt är för skränande påfåglar, hade hon sagt, i vår släkt är vi alla arbetsmyror. Och Regina hade rodnat, för det var ju sant, hon hade velat att folk skulle se den, se att hon var någon också nu, när hon var ny, okänd, i ett annat, mörkare rum.

Agnes hade nog brytt sig om hemslöjd om hon orkat, för trots vad hon sade fanns hos henne, jämte myrflitigheten, samma skygga, färgskimrande fågel som funnits hos hennes syster, och också hos henne, Regina. Men det mostern med hjälp av sin mödosamt strängraka rygg nätt och jämnt orkade handlade om arbete, bestämda tider, upphängda kappor och rakställda skor. Och Regina förstod. En drottning i sitt eget hemliga rike behöver inte mer än så, tiden, väntan, arbetet. Hon diskar, hänger upp, ställer fram, gör undan, bär sin osynliga kronas tyngd, växer sakta i sitt eget namn.
Fågelns tid skulle komma. Under tiden brinner den lilla lågan av det en gång synliggjorda vidare i sitt hemliga rum, i handens stadiga värme.

Utmaning: Skriv om medaljer