Marshmallow

Snälla Nån, punktera mitt ego, jag ser ju inte vart jag kör.

Ständigt uppblåst, som en enorm, vämjeligt svällande, mögelvit krockkudde. En monstruös marshmallow, en parasit, min enda, bästa vän, en dödlig trafikfara. Sju stjärnor i Euro NCAPs verklighetskrocktest. Varning, kan kväva små barn, men jag har blivit vuxen och vant mig vid syrebristen och den sliskigt fadda smaken av årsgammal maräng. Jag får ju ändå upp näsborrarna över fanstyget emellanåt, och rädd och frusen har jag nöjt mig och sjunkit hän i värmen, i det mjuka. Förföriskt, självhäftande.
Jag och det himlaskymmande, svampsvällande, en skyddande, likvit livmoder. Vi är lyckliga i dvala hos varandra och behöver ingen annan, stör oss aldrig.

Och vägen kränger till. Det är oerhört, det händer, och något av färg, starkt ljus och verklighet slår sig igenom, bränner som eld i näsa och mun. Smakar av det jag glömt, det friska, glasklara. Väcker ett trevande minne ur dvaldrömmarna, det vaknar skyddslöst, naket, irrande. Inte hos mig, hos den jag varit, kunde ha blivit. Inte blev.

Smaken av klara förvårskvällar. Av himmel, djup och färglös som längtan. Av det ohjälpligt förlorade, och det som väntar på att födas.

Utmaning: Skriv om en bekant smak