Lite skygga, bräckliga, kantiga. Man ville bädda in er stadigt i något mjukt och förnuftigt packmaterial, så att ni inte skulle gå sönder mot världen eller varandra.
Ni är båda som luftslott, men inga präktiga hemtrevnadshus av halm utan kantiga, multidimensionella månghörningar av glas och luft, fritt svävande, upphängda i världen bara villkorligt, tillfälligt. Knivskarpa, snabba tankar som ljusreflexer mellan varandras vindlingar.
Vi såg samhörigheten mellan er, den var stark, skör och omedelbar. Som ett blygt och överraskat litet skratt, som när man känner igen en sedan länge förlorad vän under de osannolikaste omständigheter. Men vi trodde nog att ni kanske var för världsfrånvända, alltför vana vid era respektive ensamheter och besynnerligheter för att nånsin komma till skott. Inte för att man måste, egentligen. Men tanken kommer ju ändå.
Ni var mycket skickliga på det ni gjorde, och ni angrep saker och ting från lite olika håll, era olika tänkesätt utmanade och hakade i varandra. Ni blev snabbt hemmastadda i en gemensam värld, präglad av den barnsliga faschination som de flesta av oss numera får vara glada om vi hittar glimtvis. Man kunde se er turas om vid elektronmikroskopet, den ena förtjust och vantroget ropande på den andra. Kom, fort, titta! Tror du.. kan det vara... Vi lämnade er ofta sist kvar på laboratoriet, jag minns en gång då jag tänkte: nu går äntligen den sista, vuxentrötta cynikern, nu är det fri lek i det förtrollade landet.
Nu har det gått ett bra tag, och när jag tänker på det inser jag att det nästan var som om vi såg ner på er litegrann. Bekvämare så. Ni var briljanta, men oskyldiga som barn, vilse i världen, vi var kanske inte fullt så briljanta, men härdade av verkligheten, luttrade, världsvana. Och så fick jag då se er komma till jobbet tillsammans häromdagen, och fattade äntligen att ni kommit till skott för längesen och klarat det alldeles utmärkt utan vuxenförnumstig inblandning.
Så nu skäms jag, rätt åt mig. Kanske lär man sig nåt nångång, kanske inte.
Utmaning: Skriv om attraktion
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Du skriver fantastiskt. Vackert. Underbara bilder. Ödmjuk insikt.
Ja, måtte det inte vara för sent!
Lika fantastiskt vackert som alltid hos dig. Du hittar både en historia OCH har språket som förtrollar. Och jag tycker om :)
Otroligt vackert språk och ord! Såå fint!
Jag gillar verkligen sättet du skrivit texten på - precis som alla andra redan har skrivit. :)
Jag håller med de andra och hittar inget att tillägga
Älskade första stycket med det förnuftiga förpackningsmaterialet. Tyckte mycket, mycket om hela texten. Så fint perspektiv, någon som iakttar attraktionen mellan två andra parter.
Gnatpet: "inom vårt område" är för allmänt, särskilt tillsammans med de övriga allmänna uttrycken i den meningen.
Och jag tyckte oom bilden hur dom trängdes vid elektronmikroskopet. Nä, jag tyckte om hela texten, egentligen. Men jag hade utelämnat hela sista stycket.
Inte för att man måste, egentligen. Men tanken kommer ju ändå. Gillade allt men ovanstående speciellt
Skicka en kommentar