B-post

Tomteboda Postterminal var ett Aniara på drift genom decembernatten. Det bleka ljus som föll ut genom fönstren kom bort sig i snöslasket längs vägen mellan busshållplatsen och entrén, där nattskiftarna kom lommande med axlarna uppdragna i tyst och gagnlös protest mot ruskvädret.
Terminalhallen var stor som en flyghangar och skoningslöst belyst med ilsket nyktra lysrör i tusental. Inte smickrande för någon och minst av allt för härjade nattjobbare, tänkte hon, medan hon fortsatte från entréhallen mot Avdelningen för Företag, B-post, som låg ett tjugotal meter bort i byggnaden.

Omid var förstås redan där, och i full gång med att fylla de blå backarna med kuvert och lasta dem på sorteringsmaskinens löpande band. Hon såg hans lugna, metodiska rörelser, de handskklädda händerna som lyfte och ställde ner. Så såg han henne komma, och log och vinkade med hela armen innan han vände sig mot bandet igen. Lyfta, ställa. Hon överraskades av en liten rörelse i idemörkret i henne, som ett leende som glimtade till och var borta.

Jobbet passade henne för närvarande utmärkt, det tog tid och gav pengar och gick fint att genomföra på autopilot. Utsikten att få vara ett håglöst spöke bland andra på betald arbetstid hade tilltalat henne, och när Omid redan från början bemötte henne med samma glada vänskaplighet som han visade alla andra blev hon nästan irriterad. Som om han brakat rakt igenom "tillträde förbjudet" bara för att reta henne.
Men eftersom hans värme var alldeles opersonlig och inte krävde något av henne kom ilskan av sig. Han lät henne vara spöke, hon lät honom vara glad, det gällde bara några veckor, och ärligt talat, hur mycket kan hända mellan en plastback och nästa.

Och nu var julruschen nästan över och med den jobbet, och där gick hon, med sitt mörker tyst och svart som vatten. Ännu ett arbetspass av oräkneliga blå backar låg framför henne, åtta timmar av ständigt samma rörelser, inget onödigt prat, en evig mekanisk dröm i lysrörssken.

Utmaning: Skriv om ett nattjobb