trädgårdsmästaren

Du vet ju att det finns mer. Att ingen nånsin behöver bli utan.
Du öppnar slussar mellan brist och överflöd, mellan torka och tidvatten. Snedfördelningen gör dig olustig, och du gör det du måste göra för att bli glad igen: du omfördelar, outtröttligt.
Du vet vad du har att göra, och det finns ingen anledning att förlora någon tid. Så många berg att förflytta, tårar att torka, kinder att smeka, och bara en enda futtig livstid.
Om nånting ibland kan göra dig mörk, matt och ogenomskinlig, så är det nog detta. Att du bara är en gnista i det världsvida, dimkalla svarta havet av tårar, att vi har så svårt att låta oss tändas, att värma oss vid vårt eget ljus.
Men det varar ju aldrig länge. För runt nästa hörn, i nästa andetag, möter du återigen uttorkning och förtvivlan, du minns du vad du är och vad du vet, och tänker inte mer. Du bara gör det du gör: du vattnar.

generositet

Neti neti

Nej, det är inte dethär. Heller.

Handen öppnar sig, det jag nyss hållit fast glider ur mitt grepp. Är snart glömt, som om det aldrig varit.
Det var något annat jag skulle.

Jag lät mig luras igen, lät mig lura mig. Och dig.
Jag är inte din. Jag hör inte hemma i ditt hus, ditt liv, dina ljusa ögon, din varma stadiga hand kring mitt bakhuvud. Jag hör inte hemma i din dröm, du inte i min.

Kurser jag hoppar av, lappar med telefonnummer som smulas sönder i jackfickorna, halvlästa böcker i sneda dammiga travar. Blicken i tomma luften mellan dem.

Frestelsen är alltid där, det skimrande luftslottet i fjärran. Allt detta ska bli ditt, om du bara. Och jag faller igen och igen, och aldrig mer, och igen.

Då flyttar jag in, vilar några stulna timmar i himmelssäng och äter aska från guldfat. Tills det bleknar omkring mig och jag återigen är där jag bör vara, vid vägkanten, på väg.

Det var något annat jag skulle.

lojalitet