Resonans

Man har gått och blivit ostämd.

Man är ett enda stumt och oskönt konglomerat av udda strumpor, tv-såpor, utgången mellanmjölk, tisdagar, onsdagar, förra veckans förolämpningar, åtta nya blyertspennor som alla redan saknar stift, krig och hungersnöd samt morgondagens tvättstuga.

Man har svårt att svänga med.

Världarnas Herre - och Fru - skulle mycket väl kunna stå här, nu, bakom min högra respektive vänstra axel, och se med oändligt mild och kärleksfull blick på mitt vettlösa pysslande. Hon lägga sin mjuka beskyddande arm runt mina ilsket kutande skuldror, han se på mig med oändlig ömhet och bara en aning sorg i sina strålande ögon, och stryka mig lätt över kinden. De båda skulle just nu mycket väl kunna tala in i varsitt av mina lomhörda öron, sjunga mig till liv, kalla mig vid mitt sanna hemliga namn, det som jag alltid har känt och aldrig helt kunnat minnas.

Men eftersom jag alltså är strängt upptagen med att försöka pilla bort stearinet från min nya vänstra vante samtidigt som jag tänker ut en nödlögn och inser att jag återigen glömt köpa kaffe, så missar jag alltsammans.

Kanske är det synd, och kanske är det alldeles som det ska vara.

Jag har i alla fall hur som helst äntligen hittat en penna som fungerar någotsånär. Filt.