Att inte stiga av i Nässjö

Dagen ändar skymningsblå.
I ljusöarnas stränder skymtar perrongvägen
på sin tysta färd mot annorland.
Stationshusets flacka fönsterblick
djupnar av speglad himmel
och oställda frågor.

I ett annat universum
följer ett annat själv
Ett bortglömt minne av en älskad röst,
en plötslig namnlös längtan,
rafsar ihop sitt pick och pack
och tar sig an resten av sitt liv
med Nässjö som alltings början.

Det jag som är här
fortsätter söderut, vinterut,
mot advent
och ett blåare mörker.

En dag till

Det är liv i glöden ännu. Under askan.

Nej, jag vet inte hur.
Och varför är ett ord, betyder ingenting.

Uttömt och nednött av en ändlös räcka dagar
som var och en dött späd i dehär stumma, fumlande händerna,
utan kraft att ställa världen mot väggen
i ett tillblivelsens rasande upprorsvrål.

Här mellan stenväggarna. De odöpta dagarnas kyrkogård.
De samlar sin askgrå kallnade tyngd,
dess silverådror spinner tyst sitt nät, allt djupare.

Dag för dag allt mattare.
Mindre. trängre. Stummare.
Men under askan ännu glöd. En dag till.

Inspiration: Eld.
Samt Belá Tarrs svåruthärdliga och tålamodsprövande mästerverk "Turinhästen".

sen vår

Fattig. Pånyttfödd.
Den torra jorden blottlagd i det färglösa ljuset.

Den sena vårens skarpa grepp har hårda, kala knogar. Ris och grenar famlar mållöst, skallrar i blåsten. Livet som obevekligt återkommer, som väcker fantomsmärtorna i de förlorade lemmarna. I de läkande såren och i de oläkliga.

Rörelsen, strömmen, kretsgången, uppvaknandet.
Det som varit sköljs undan, utan nåd.
En påminnelse: också din tid kommer.
Också din tid har ett slut.