vesper

Här är jag nu. Ännu en dag är över.

Med pennan följer jag spåret bakåt. Oordning, skrot, oavslutat, halvpåbörjat. Dagens skörd av vilsenhet. Alla dessa olika självupptagenheter som brottas om strålkastarljuset, om samma namn, samma liv.
Det enda jag vet är att någonstans i allt detta är en glödande punkt. En hemlighet som smusslades till mig någon gång under dagen, utan att jag märkte det. Men jag vet aldrig var.
Det är därför jag sitter här medan natten svartnar utanför, och väger dagens händelser i handen, en efter en. Iakttar, vrider dem sakta i lampljuset. Någon gång under dagen såddes ett frö. Jag vill veta var jag ska vattna.

Kanske var det min tafatta, skamrodnande oförmåga att ge igen innan du gick. Eller mitt hundrade misslyckande med det allra enklaste, även idag, än en gång, men ändå en ny gång. Eller bara att jag är här nu i alla fall, idag också. Jag sitter ändå här.
Tecknar ur minnet dagens spindelnätverk av kaos och sammanhang. Gräver ut, lirkar med pennspetsen, granskar, söker.

dagens bästa stund

Hon blir genomskinligare, det är vad som händer. En dag kommer hon inte att kunna få syn på sig själv alls.

Alldeles på ytan handlar det om några grå hår, om mattare hud och grövre ansiktsdrag, om hur blicken från kvinnan i spegeln nu ibland är förströdd och lite undrande när den möter hennes. Som om hon inte riktigt kan komma ihåg vem hon är, hon den verkliga, och skyggt undrar vad denna främling vill henne.

Och därunder framträder det som är hon själv allt tydligare, fram ur allt som är damm och besvikelse och otillräcklighet. År för år, långsamt, obevekligt, växer hon ur sin bild, i sig själv.

ändra utseende

jag sökte

Jag sökte över berg och dal
den stig som bar dig hän
i mörka skogens pelarsal
jag sökte dig, min vän

Jag lyssnade mot havets slätt
med längtan i mitt bröst
och vid min kind rör fjäderlätt
en skugga av din röst

Jag vandrade en evighet
med sorg i knuten hand
i lågans ljusa ensamhet
mot gryningsstrimmans land

att finnas

för tidigt

Duntäcket har abrupt ryckts av skogen flera månader för tidigt, yrvakna barrträd plirar surmulet mot den bleka himlen. Kala lövträd rister grenarna i den hurtfriska blåsten, borrar ännu domnade rötter djupare nedåt i frusen jord. Fröet till vår och sommar har månader kvar av sin tid i dvala. Grodden hejdas, vänder sig inåt, förorättat muttrande. Jorden är tagen på sängen, har fått oväntat besök innan hon ens hunnit borsta tänderna.
Skatskrän i flaxande flock plötsligt tumlande tvärs genom luften. Den obalanserade konstnären har övermannats av självtvivel, kastat in handduken och dängt med drypande svart pensel mitt på papperet, färgen skvätter åt alla håll, den skira tystnaden blir hängande i osköna trasor.
Det är för tidigt, alldeles för tidigt.

Svalt