tisdag 30 mars 2010

Ditt ansikte förråder inte att du bär på en skatt.
Men sättet du går. Lättheten.
Att köpslåendets tid är över.

Förut trådsliten av förvärv och förlust,
rörelserna dova och svultna.
Nu är du på vandring.
Du har lagt av dig, du bär fram.
Vägen ger sig själv.

Till kvällen vilar du fötterna en stund.
Det du bär är ett bröd.
Du äter litet, det bär dig vidare
växer, förnyas, skyddat från ögon och ord.

Du tar det utmätta. Stegen, brödet mäter ut.
Överflöd eller knapphet; det som ges.

Så att du kan vara där i gryningen
när vägen vaknar.

Utmaning: Skriv om måttfullhet

fredag 26 mars 2010

Klicka på OK

Coop Nära. Coop jättejättenära.

De vill väldigt gärna få komma ännu längre in i mitt liv. I min plånbok är de redan, men det är som om det inte riktigt var nog. De vill djupare.

Med mitt yrke borde jag veta bättre, jag om någon. Men fan, vem är perfekt. Man vill ju vinna nåt på cirkusen, om man nu inte har nåt annat val än att vara med. Även om det bara är popcorn.

Så där går jag snällt med min plastkorg som ett får i fållan, längs hyllorna, genom "pester power"-zoonen bort mot "skäm bort dig själv"-upplägget (veckotidningar, doftljus och choklad i självklar svit), slår det mig att jag inte kan vinna, inte i längden. Det är en win-win. För dem.

Och för mig finns ju alltid doftljusen, på medlemserbjudande denna vecka dessutom.

Rätt djupt in i mig har de ju faktiskt kommit redan.
De vet hur ofta jag köper schampo. Vilken storlek på tampongerna. Hur stor andel kravmärkt. Hur det nya årets saltåbröd och torkade frukt avlösts av svampiga polarkakor och mars-bars. Måndagens glåmiga tröstköp, fredagens råvaruorgier. Hur ofta, hur mycket, och vid vilka tider.

- Kom hit och kolla, det kom upp en dialogruta här på henne. Överför till deppsingelregister? JA / CANCEL / REMIND ME LATER / - MER INFO.

- OK, det är första gången för dig, eller hur? Jag ska visa dig. Du klickar längst till höger. Beslutsgrund: Tre månader av extremvärden på frysmiddagar, skumbad och konfektyr. Och om du klickar SKICKA nu, så går dehär uppgifterna direkt till en särskild grupp bland våra samarbetspartners som jobbar med sånt. Du vet, dejtingsajter, terapeuter, hudvård, hela "you're worth it"-kitet. Ja visst är det otroligt...

Om kunderna vet? Jomen bra, vi tar den biten nu också, rätt vad det är får du frågan. På dendär ansökan om medlemskortet, på baksidan, i tredje spalten typ två tredjedelar ner... ja, det är inte så lätt, men det är ju en massa text som ska in, så det blir lite pyttigt... men där står i alla fall detdär om "jag godkänner att", klart och tydligt, det skriver dom ju under på när dom skriver under, och "tredje part".

Okej, vi tar denhär tjejen som exempel. Säg att du klickar SKICKA nu. Och så imorgon när hon öppnar sin mejl kommer det till exempel upp annonser om kbt, chokladabonnemang, pilateskurs och spikmatta och you name it. Svisch, bara, innan hon vet ordet av sitter hon på kramadigsjälv-kurs, bara för att du klickar där. Ja, jag vet, det är en jävla häftig känsla. Man syns inte,hon vet inte, och ändå... första gången för mig var det nästan som...
Men kolla, vilken guldkalv. Snittar två pocketar i veckan sen nyår. Stackars brud. Henne kan vi kränga till bokklubbarna också. Visst, här till vänster kan du få ner en meny med andra sändlistor. Kör hårt bara. Våga, var lite kreativ!
Jadå, du får köra själv nu, jag lämnar dig, dethär går ju jättebra. Om du vill kolla nåt mer innan du bestämmer dig klickar du bara på "kundprofil". Kan vara bra att kolla runt lite bara för att lära sig.
.....

-Du... Alltså.. Kan du komma hit igen ett tag. Vet inte om jag gjorde nåt fel, det kom upp en ruta igen och jag får inte bort den och den blinkar rött, kolla. Vad gjorde jag?

- Å fy fan. Men du det var skitbra, så får du se det också. Den kollar av mot Facebook också, och vissa yrken... här, kolla: Journalist. Och inte vilken som helst heller. Integritetfrågor. Klicka här så ser du.. archive, ja. "FRA- en baggis". Fan, den har jag hört om. Hon skriver att hela FRA-debatten blåstes upp av näringslivet. Ja, för att avleda uppmärksamheten från konsumentintegritetsdebatten. Jo, men det var ju på gång ett tag, om Google och medlemskort och register och allt det där. Sånthär.

Du, vi låter henne vara tror jag. Hon skulle nog märka om... Gå ur hela detdär, klicka på krysset. Bra.

Och så högerklickar du vid namnet och väljer "lås för redigering?". Och bekräfta.
Bra. Puh. Svettigt nära..

Och så välj "stäng kund". Nej förresten, jag ska visa dig en grej till först. Vi ska slänga åt henne lite extra bonuspoäng. Ja kolla på bilden här, hon ser ju inte glad ut, eller vad säger du. Kan inte vara kul att vara så arg jämt. Och dumpad dessutom.
Äsch, jag har bara en sån dag idag. Jag vet inte, hon är ju faktiskt ändå... du vet, kund. Nej, jag vet inte, ibland bara känns det sådär. Och då ska man gå på det, tycker jag.

-Ursäkta, får man komma förbi.. tack.
Rycker till, vänder min säkerligen glasartade blick från kattmaten, ler ursäktande.
Måste ta tag i dendär artikeln. Eller om det kan bli en pjäs. Komisk.
Sätta igång, få den skriven. För att få ut den ur huvudet, om inte annat.

Bara torsdag. Ingen mars-bar.
Ja, jag ska. Nu ikväll är det dags. Fullkorn.

Utmaning: Skriv om ett medlemskort

Bleknar

I djuphavsmörkret. Stjärnlös rymd, en utochinvänd evighet.

Där ljus aldrig funnits. Allt djupare, drömlösare. Dödsfostervatten.

Omöjligt, grundfrämmande liv. Embryonala, osannolika, osedda.
Kommer aldrig att födas. Linjetunna, skälvande.

Det finns vibrationer, rörelse, det finns lukt. Av bytets ätlighet,
vaksamhet. Smekande hinnor, hud, blekvitt, mjukt.
De som äter, och de andra, de som skingras. En ögonblicksrörelse, snabbare än skräck, före den, och så ingenstans. Återigen dold under, bakom. Vajande, väntar.

Urcell, vägg som delas, det finns ingen tid,
en oändlighet av ingenting, av inget ljus.

Varelser som är bara ögon, blinda, allt större.
Benutspända, onämnbara. Ur en dröm, omöjlig att minnas.

Utmaning: Skriv om att blekna

tisdag 23 mars 2010

Glöd

Att brinna för konsten är en klysha. Något för mecenater och dilettanter.

Du brann i konsten, som på bål. Du var dess bränsle. Sedan aska.

Oroligt, mosterligt, ville jag tala med dig om att glöda. Om att elden måste tämjas, brukas, för att livet ska orka bära. Det bröd du kan leva av gräddas på glödbädd, inte i masugn, försökte jag.
"Man måste ge allt för att få allt", sa du, med ögon som brann. Ögon som i mig inte såg nåt annat än ett öde värre än döden, kompromissen. Och kanske en frestelse.

Du var så ung, vitglödgad, skör. Du bekämpade min välvilja som om om jag varit den Lede själv och du en ung nunna. För tio år sedan hade jag gjort samma sak.

Om jag bara kunnat ge dig det jag har, det jag en gång fick gräva fram ur min egen aska. Men jag kunde inte. Det kan inte gå. Man måste dö sina egna dödar.

Kanske hade du rätt, kanske blev jag bara en antydan, ett spår.
Men en gång brann jag som du. Och nu är jag här. Den kompromiss jag blev är här.

Det är inte du.


Utmaning: Skriv om bröd och glöd

måndag 22 mars 2010

Tromsøbrua

Bron framför brukar bli tydlig först när den bakom är bränd. Det händer att jag själv bränner den.

Den är osannolikt, oroväckande spenslig i konstruktionen, den välver sig högt över det svartgröna vattnet, nära nollgradigt också nu på försommaren. Spänd som en pilbåge tar den spjärn mellan ön och fastlandssidan.
Tromsøya skjuter rygg upp ur havet, med blicken vänd inåt och nedåt, mot köld, mörker och urberg. Har med uråldrig, geologisk envishet hållit avståndet till fastlandet sen långt innan den struntviktiga människoparentesens början. Den tunna brobågen som ser ut att skjuta ifrån, utåt havet, är vårt nervösa konstaterande av ett faktum som inte bryr sig om oss ett enda dugg.

Mitt besök är kortvarigt, Ishavskatedralen måste ses. Den skär sig fram ur bergssidan, ett bländvitt, uppåtriktat yxhugg. Våra strövtåg har fört oss långt från huset på ökrönet, och går vi tillbaka och hämtar bilen hinner vi inte till mässan. Vi tvekar; åskvädret har stått och vägt mellan tanke och handling hela morgonen, med glesa, tunga droppar och plötsliga vindkast. Dessutom är jag höjdrädd, eller har varit. Vem vet, kanske är det annorlunda nu.

Katedralen lyser solvit och nära över sundet, och om åskan inte kommit till skott än kan den nog vänta en stund till. Jag bestämmer mig för att bilbron är bränd och vi bestämmer oss för gångbron. Den är smal, men har höga, stadiga räcken med långa, revbenslikt inåtkrökta ribbor längst upp. For å avstyre selvmord, upplyser min väninna muntert. Jag, som inte minns när jag sist var så angelägen om min överlevnad, ler tunt och klamrar mig stadigare vid räcket.

Vindstyrkan tilltar med höjden över havet, och när vi är nära brons vändpunkt har vädret bestämt sig, åska får det bli. Vi gör det vi kan, klamrar vidare, steg för steg, bortkomna insekter. Havet fradgar i grönt och vitt, och hisnande långt under oss passerar ett sträck av stora vita fåglar, dansande mot stormbyarna. Jag kniper ihop ögonen, längtar bakåt, håller fast med insektsfingrarna. Fortsätter.

Ovädret följer oss hela vägen, vi tumlar andfådda in i orgelbruset. Med droppande kläder förblir vi stående längst bak i salen, ett schakt av is och grått ljus. Lagom till den sista psalmen har vi hämtat andan. Se solens skjønne lys og prakt.

Utmaning: Skriv om en bro

lördag 20 mars 2010

Bäcken

Det lilla leendet, en bäck som vindlar sig fram inifrån, ur källan. En häpen gyllene förvåning, en växande flod.

Det ohejdbara gapskrattet väller fram, hon har plötsligt fått se sin egen styrande, ställande ängslan. Det är något rörande över det hela. Med allvarsrynkad panna, strängt upptagen med att göra, ordna, bemästra, ser hon sig ränna omkring dagarna i ända i full stridsmundering och med packning för alla eventualiteter. Sin egen sammanbitne, dödsförskräckte härförare. Ger order. Tar namn. Pekar med hela handen. Behåller ryggen fri och fienden i blickfånget.

Älskade vän, vill hon säga till det råttskållade själv hon blivit varse, det är ju ingen fara, men samtidigt är skrattet på väg att vältra sig fram ur henne igen. Allt detta förskrämda, förnumstiga allvar. Det är ju som om Guds lilltå plötsligt fått för sig att den är ensam i universum, nu och med förtvivlans mod tagit itu med uppgiften att bygga upp sitt alldeles egna, självständiga liv. Sitt oförvägna lilltåliv.
Skrattet bubblar fram om och om igen, hon har sett vad hon är. Sannerligen inte mycket att skryta med. Vilken lättnad.

Utmaning: Skriv om ödmjukhet

torsdag 18 mars 2010

Papperet

Efter ett par månader med sin nya operatör har hon nu tagit sig samman, hittat detdär papperet (wow! papper!) med inlogg till Mina Sidor, hon har trasslat runt bland Vanliga Frågor, lösenord och pdf:er, och faktiskt lyckats hitta fram till sin egen mobilräkning. Pengar som diskret tassat iväg från hennes konto per autogiro, tyst och hänsynsfullt, utan att så mycket som gnissla i dörren. Abonnemanget för dig som vill ringa gratis (asterisk). Har nu alltså kostat åtskilliga hundralappar per... men det kan väl inte stämma. Mobilt internet, står det tätt svart rakt ner i en spalt som sträcker sig över flera sidor, liksom asfalterad. Ett fåtal ören varje gång, väldigt många gånger. Per dag. Nu när hon tänker på det vet hon ju, jodå, kolla mailen via mobilen har blivit hennes nya nervösryck. Meningslöst, men oförargligt. Nån liten ovana kan man väl få ha? Ynkas det. Varför ska jag aldrig få ha nåt skoj.

Det är inte något särskilt imponerande nyårslöfte och hon håller tyst om det, men hon menar allvar. Om man verkligen vill är det ju bara att bestämma sig, det är en fråga om karaktär. Jamen det är väl för fanken bara att låta bli, stoppa telefontummen i fickan, bit på nageln, ta en cigg, nej visst nej, ingen cigg. Andas. Andningen. Tänk en tanke färdigt då istället, som omväxling. Vad händer om man inte, absolut ingenting.

Det var ju det.
Ingenting. En till minut.

Och nu måste jag faktiskt. Och nu har jag varit duktig så nu får jag. Och dethär är skillnad för det gäller jobbet. Och nu, när jag vant mig av med det och inte längre känner att jag måste, så är det en annan sak.
Och jag är en såndär som är för lat att ändra på mig, och det är ju inte som om jag söp ihjäl mig eller nåt, och några hundringar har jag väl råd med, och det skadar ju ingen annan, och nåt litet roligt vill jag faktiskt unna mig.

Och förresten märks det ju inte ens. Med autogiro.
Papperet går i återvinningen.

Utmaning: Skriv om avhållsamhet

onsdag 17 mars 2010

Marshmallow

Snälla Nån, punktera mitt ego, jag ser ju inte vart jag kör.

Ständigt uppblåst, som en enorm, vämjeligt svällande, mögelvit krockkudde. En monstruös marshmallow, en parasit, min enda, bästa vän, en dödlig trafikfara. Sju stjärnor i Euro NCAPs verklighetskrocktest. Varning, kan kväva små barn, men jag har blivit vuxen och vant mig vid syrebristen och den sliskigt fadda smaken av årsgammal maräng. Jag får ju ändå upp näsborrarna över fanstyget emellanåt, och rädd och frusen har jag nöjt mig och sjunkit hän i värmen, i det mjuka. Förföriskt, självhäftande.
Jag och det himlaskymmande, svampsvällande, en skyddande, likvit livmoder. Vi är lyckliga i dvala hos varandra och behöver ingen annan, stör oss aldrig.

Och vägen kränger till. Det är oerhört, det händer, och något av färg, starkt ljus och verklighet slår sig igenom, bränner som eld i näsa och mun. Smakar av det jag glömt, det friska, glasklara. Väcker ett trevande minne ur dvaldrömmarna, det vaknar skyddslöst, naket, irrande. Inte hos mig, hos den jag varit, kunde ha blivit. Inte blev.

Smaken av klara förvårskvällar. Av himmel, djup och färglös som längtan. Av det ohjälpligt förlorade, och det som väntar på att födas.

Utmaning: Skriv om en bekant smak

tisdag 16 mars 2010

Skosnöret

Att springa och att vinna var samma sak för mig, ända tills du dök upp. Du var askblond, blåögd, fräknig och lugn, inflyttad från nån värmländsk skogsby med underligt namn. Du fann snart din plats lite vid sidan av hackordningen, den ägde dig inte, du behövde den inte.

Det gjorde jag. Än var jag med, än var jag ute, men jag behövde, for omkring som en flackande ljuslåga, stretade på i min fölkantiga kropp, med för stora knän och ansiktet fullt av framtänder. Inget är beständigt, solklarheten idag är någon annanstans imorgon. Men det jag visste säkert var: att springa är att vinna. Liten och pilsnabb, en lyckligt exploderande projektil tvärs över skolgården, med råttsvansarna nesligt flaxande i förlorarnas riktning. Lätt och rent som ingenting.

Men du var ny, och du hade något som var nytt för mig, jag ville närmare. Solen lyste i din vitblonda snagg så att hårbotten syntes, och din bredkantiga haka (det kändes självklart att ditt underfundiga skogsmål kom därifrån, ur hakan) hade sin egen agenda, idag också. Fölbenen närmade sig på det sätt de kunde: härifrån till bollplanket!
Du såg road ut, lite förvånad var du nog också- hon, den spetiga.

Du nickade, antog utmaningen, och så var vi iväg. Och jag tror jag visste redan ögonblicket innan start, för tvekan, blygseln, belägrade rusglädjen i mig. Förut hade tävlandet alltid gjort mig hel och bekymmerslös, nu var jag itu: hon den knätvära, som ville ha sin seger, och hon den blyga, som sökte dig. Du drog iväg som en vind och jag trillade ur halvvägs, försökte knappt. Hukade mig liksom över skosnöret, alltid lurar man någon. Du kommenterade det inte ens, inte heller hur löjligt lätt du vunnit, det ägde dig inte. Du skrattade bara, inte segerberusad utan vårdagslycklig, knappt andfådd.

Vi blev vänner. Jag sprang inte mer.

Utmaning: Skriv om en solklar seger

måndag 15 mars 2010

Communio

Mitt eget är trängre, som ditt
vårt är det spröda, slutna, vi bryts som brödet

Det brustna saknar ord, de har brustit
dess splittrade handlingar viskande,
prasslar pappersdöda

Ge ifrån dig. Lämna.
Inte mer du, jag. En.

fastän många, en enda.

Utmaning: Skriv om något vi delar

fredag 12 mars 2010

Dörren

Andras veckor andas in på två, ut på fem. För henne är dagarna lika, de trampar demokratiskt varandra på hälarna i obrutet lämmeltåg. Med tiden har det blivit naturligt och hemvant, veckopulsen har sjunkit undan i bakgrunden och lämnat rum för andra ljud. Men fredagsriten står orörd kvar, skenbart meningslös som en narnisk dörr i en vidsträckt ödslighet, före skapelsen.

Det är middagen hon omsorgsfullt lagar, utan särskilt många andra tankar än de som har med råvaror och kryddning att göra. Såhär års är det också lyktan hon tänder i köksfönstret. Just denhär ismörka vintern är det dessutom fårskinnstofflorna, långkoftan och den nu urblekta sjalen av finspunnet ylle och lin. Det kan vara något på tv hon har fått lust att se, men hon driver inte skeppsbruten på kabelhavet, fastklamrad vid fjärrkontrollens spillra av ordning, det är för andra kvällar.

Så öppnar hon dörren och går in, lämnar skorna vid tröskeln.

Utmaning: Skriv om fredagsmys

torsdag 11 mars 2010

Ryggar

Så länge du bara vill är det ännu oavgjort, men en dag vill du faktiskt inte längre.

Allt fler ryggar framför dig i vägdammet, soldammet. Det är svikt och driv i deras steg, dina håller ännu takten, men dämpat, en insmygande tveksamhet. Parabelns vändpunkt: rörelseengergin har ännu inte övermannats av gravitationen, men har börjat ana vartåt det barkar.

Taktfasta steg i gruset också bakom, närmare. Både dragen och knuffad, någotdera funkar nästan jämt. Fast kanske inte längre, åtminstone inte just nu, idag. Ryggarnas och rytmens grepp slinter, du glider ur händerna på dig.

Men du strävar på, ännu utan anmärkning. En benens bekännelse, medan andningen liksom förstulet börjat tänka på annat. Rörelsen i gräset vid vägkanten, kvick i det solskarpa, den högvälvda blå himlen, lärkans besinningslösa kvillrande.

Utmaning: Skriv om att bli förbisprungen

söndag 7 mars 2010

tillbaka

Att samla ihop det otillbörliga, ta det tillbaka. Det som har vältrat, vällt över bräddarna, igen. Spegelskärvor av jag, jag, jag, överallt, brutits sönder och splittrats, fastnar på vem som än. Och nu ska du ta dem alla, en och en, återigen, mellan fingrarna, ta var och en, känna igen och tyst lägga den där den bör vara. Helt och hållet innanför, och tyst.

De sjukskimrande sjunger igen, har fött sig själva igen, det är inte ditt fel och det är ingen annans fel, bara ditt. Och det är inte om fel, det är om att göra det, sträcka fram handen, fatta tag och rycka upp. Och blicken som blivit hemlös, som inte längre har rätten att, den samlar du inåt och nedåt, där arbetet är. Små rörelser. Bara det nödvändigaste.

Utmaning: Skriv om att ta tillbaka

fredag 5 mars 2010

Surdegen

Några av mina vänner tycker att det är lite äckligt. De skämtar om att den kommer att rymma en vacker dag, och de svär på att de sett den röra på sig när jag vänder ryggen till. Att dess lömska avsikt är att bit för bit kravla sig iväg inåt kylskåpets mörkaste vrå, där den kommer att barrikadera sig med sina vänner saltgurkan, mögelsylten och förra månadens filmjölk och starta en egen upprorisk civilisation.

Det som finns i kylskåpet ska ätas, inte matas, resonerar de. Den enda process de erkänner bland kylvaror är sönderfall och förruttnelse, med soppåsen som obeveklig slutpunkt. Tiden är fienden, vi går mot döden vart vi går, det enda vi kan göra är att dröja på stegen en smula, något annat hopp finns inte.

Men jag och min vän i den lilla bruna keramikburken med korklock (Apotekets Senap, Gammaldags), vi vet bättre. Med jämna mellanrum tar jag fram den, lånar av dess hemliga, egensinniga jäsbubblighet, alltid samma och varje gång annorlunda, jag värmer, vårdar, matar, och återlämnar till kylskåpsdvalan. Jag och min surdeg håller varandra vid liv, vi lever i symbios. Ömsesidigt utnyttjande till gagn för båda parter. Må de tvångsneurotiskt kylskåpsstädande bäst-före-fetischisterna ha det så roligt med sina pipande skogaholmslimpor.

Utmaning: Skriv om kultur

Förberedelse

Jag vill att det ska vara fint när du kommer. Som du minns det.

Du försvann för länge, länge sen, i början längtade jag så. Det kunde aldrig bli rätt om du inte var här, det var ett löjligt missförstånd som strax skulle klaras upp. Världen går på, men man vet ju nånstans att det inte är på riktigt. Att man är skyldig den verkliga verkligheten att hålla sig själv på avstånd från denhär temporära fusktillvaron där du inte finns.

Om det varit upp till dig hade du aldrig försvunnit, det vet jag. Men det gick som det gick, och jag blev van vid att leva kring hålrummet där du varit. Van vid det urblekta, oupphörliga arbetet med att fortsätta vara till.

Brevet från dig. Din handstil har inte ändrats. Förlåt mig, älskar dig. Många år, många sidor, kanske grät jag, somnade gjorde jag i alla fall så småningom, lugn, hopkurad kring värmen. Väcktes av ljuset som försiktigt letade sig in genom det disiga sovrumsfönstret, över pappershögar, böcker, damm.

Jag har hållit på i ett par dagar nu, blir inte trött. Jag putsar, tvättar, förkastar, benådar, skickar bort. Hela huset, möbler, lampor, tavlor, trappor och prång, verkar vara på väg att vakna och dra sig till minnes vilka de verkligen är, kränga av sig sina dammtrötta höljen, jag ränner omkring så gott jag hinner för att hjälpa till. Själv är jag väl ungefär densamma, har inte haft lust att titta efter i spegeln. Men är varmare, inte längre så valhänt.
Känner igen mig. Kränger av mig.

Det är så mycket som blivit fel, som jag glömt, tappat bort, förlorat. Skuggor.
Men du har inte glömt. Du är på väg.

Utmaning: Skriv om att förbereda

onsdag 3 mars 2010

Elektronmikroskopet

Lite skygga, bräckliga, kantiga. Man ville bädda in er stadigt i något mjukt och förnuftigt packmaterial, så att ni inte skulle gå sönder mot världen eller varandra.

Ni är båda som luftslott, men inga präktiga hemtrevnadshus av halm utan kantiga, multidimensionella månghörningar av glas och luft, fritt svävande, upphängda i världen bara villkorligt, tillfälligt. Knivskarpa, snabba tankar som ljusreflexer mellan varandras vindlingar.

Vi såg samhörigheten mellan er, den var stark, skör och omedelbar. Som ett blygt och överraskat litet skratt, som när man känner igen en sedan länge förlorad vän under de osannolikaste omständigheter. Men vi trodde nog att ni kanske var för världsfrånvända, alltför vana vid era respektive ensamheter och besynnerligheter för att nånsin komma till skott. Inte för att man måste, egentligen. Men tanken kommer ju ändå.

Ni var mycket skickliga på det ni gjorde, och ni angrep saker och ting från lite olika håll, era olika tänkesätt utmanade och hakade i varandra. Ni blev snabbt hemmastadda i en gemensam värld, präglad av den barnsliga faschination som de flesta av oss numera får vara glada om vi hittar glimtvis. Man kunde se er turas om vid elektronmikroskopet, den ena förtjust och vantroget ropande på den andra. Kom, fort, titta! Tror du.. kan det vara... Vi lämnade er ofta sist kvar på laboratoriet, jag minns en gång då jag tänkte: nu går äntligen den sista, vuxentrötta cynikern, nu är det fri lek i det förtrollade landet.

Nu har det gått ett bra tag, och när jag tänker på det inser jag att det nästan var som om vi såg ner på er litegrann. Bekvämare så. Ni var briljanta, men oskyldiga som barn, vilse i världen, vi var kanske inte fullt så briljanta, men härdade av verkligheten, luttrade, världsvana. Och så fick jag då se er komma till jobbet tillsammans häromdagen, och fattade äntligen att ni kommit till skott för längesen och klarat det alldeles utmärkt utan vuxenförnumstig inblandning.

Så nu skäms jag, rätt åt mig. Kanske lär man sig nåt nångång, kanske inte.

Utmaning: Skriv om attraktion

tisdag 2 mars 2010

Framåt, nedåt

Du kastar dig fram.

Du kastar dig framåt, nedåt.
Din egen hunger, den vilda, odöda,
dess viskning hetsar dig galen, förstörd, förstörande.

Du kastar dig hals över huvud,
du krossar dig ut ur ditt eget heliga
in i hennes,

Det i det varma mörkret ännu burna,
det späda, före längtan
slits ut i dödsljuset

Det är förstört.
Det är bara grus kvar. Du har krossat. I händerna har du
Inget, det som är värre än ingenting
Det döda du inte ens får sörja, omänniska

Hungerförtvivlan kastar sig om
för att sluka det sista.
Låt den inte.
Stanna i stoftet, det brännande ljuset.
Låt dig.

Utmaning: Skriv om att plundra

måndag 1 mars 2010

Regina

Regina. Det beror på hur man säger det. För henne själv tog luften ofta slut innan namnet, särskilt om hon var lite rädd, det kändes ofta kantigt, ihåligt och alldeles för stort. Men så som Helny sagt det när hon trätt bandet över hennes huvud dendär sista lägerdagen på hembygdsgården i somras, inför alla de andra barnen och deras föräldrar, vi är stolta över vad du lärt dig här hos oss, Regina, då lät det som det Helny förklarat att det var, ett drottningnamn.

Vi kommer att sakna dig i höst, Regina, hade hon också sagt senare i dörren medan grannskjutsen väntade en bit bort. Men skriv snart, skriv och berätta om allt spännande du får vara med om därnere i huvudstaden. Om allt nytt och hur du har det. Lova det. Och Helnys stora händer hade kramat om hennes axlar, och under det vänliga, starka, lätta fanns allt det hon inte sa, eftersom prat inte kunde göra någonting annorlunda.

Nu hade hon den i en liten rund snidad ask hon fått av pappa en gång för väldigt länge sedan. Hans ansikte var otydligt nu, men inte hans röst, den var kvar inne i henne. Han hade sagt då att det var en snusdosa, och eftersom hon varit så liten hade hon trott att det var en dosa man blev sömnig av, och han hade skrattat och kramat henne in i sin stora famn. Nu visste hon bättre, men dosan bodde alltjämt under madrassen vid huvudänden, först därhemma, sedan på de andra ställena, och nu här, i mosterns lilla storstadsvåning, långt bort från hennes början.

Där låg den, tillsammans med mammas vackra, silversmidda örhängen, som hon aldrig hade eftersom de gjorde öronen ömma och röda och ännu var alldeles för stora för henne, som namnet. Den hade samma guldblanka färg som namnskylten på moster Agnes dörr ut mot det skumma trapphuset, den var len och sval mot kinden men värmdes fort i hennes hand. Fingertopparna fick söka och följa de upphöjda, skrovliga bokstävernas trygga spår, Myrsjöns Hemslöjdare 1948, och det broderade bandet, som tyngt kring hennes hals som en bestämd smekning den dagen, var brett och sidenglänsande.

Moster Agnes var noga med ordningen och hade inte velat ha den hängande på väggen- sånt är för skränande påfåglar, hade hon sagt, i vår släkt är vi alla arbetsmyror. Och Regina hade rodnat, för det var ju sant, hon hade velat att folk skulle se den, se att hon var någon också nu, när hon var ny, okänd, i ett annat, mörkare rum.

Agnes hade nog brytt sig om hemslöjd om hon orkat, för trots vad hon sade fanns hos henne, jämte myrflitigheten, samma skygga, färgskimrande fågel som funnits hos hennes syster, och också hos henne, Regina. Men det mostern med hjälp av sin mödosamt strängraka rygg nätt och jämnt orkade handlade om arbete, bestämda tider, upphängda kappor och rakställda skor. Och Regina förstod. En drottning i sitt eget hemliga rike behöver inte mer än så, tiden, väntan, arbetet. Hon diskar, hänger upp, ställer fram, gör undan, bär sin osynliga kronas tyngd, växer sakta i sitt eget namn.
Fågelns tid skulle komma. Under tiden brinner den lilla lågan av det en gång synliggjorda vidare i sitt hemliga rum, i handens stadiga värme.

Utmaning: Skriv om medaljer

Förvirra

Nu var det dags igen, de var på väg tillbaka, hon hade känt det på sig de sista dagarna. Känt igen.

Det var bara småsaker än så länge, ett otränat öga skulle inte ha kunnat urskilja mönstret. Men hon kunde, hon såg. Som i torsdags när posten kom, och det gick en lång stund mellan dunsen på hallmattan och ljudet av de ett, två, tre, fyra stegen bort till Nykvists dörr tvärs över trapphuset.
Som biträdena i ostdisken på Närlivs igår, som sett på henne där hon stod i gången invid när de trodde att hon inte såg, och sedan stuckit huvudena ihop, men nog såg hon.
Och som den nya, stiliga gossen på Coffe Cup alldeles nyss, artig och vänlig var han gubevars, men de var ju alltid det. Ett säkert tecken hon tidigt lärt sig att tyda. Han hade fumlat med hennes kaffekopp en lång stund på bänken bakom disken, med händerna just utom synhåll för henne, och sedan räckt fram muggen med ett leende och något ursäktande om att han inte var så snabb med plastlocken än. Och eftersom hon varit med förr och visste bättre än att avslöja sig hade hon besvarat vänligheten, tagit sitt kaffe och gått därifrån, fast hon egentligen borde ha kastat det rakt i hans vackra, falska ansikte. En av de första gångerna, hon visste inte hur länge sen men hon mindes att hon varit ung, rädd, oprövad, hade hon begått ett sådant misstag, blivit skrämd till ett utfall mot en av dem, och det skulle hon aldrig göra om. Att de hade medhjälpare inom polisen och bland läkarna hade hon fattat till och med då, ung hade hon kanske varit, men inte dum, de underskattade henne, hade alltid gjort det, från första början.

Sedan dess hade hon hade lärt sig, blivit skarpslipad. En värdig motståndare. Den odruckna kaffemuggen slängde hon i papperskorgen vid nästa korsning, när männen i polisbilen främst vid rödljuset tittade åt andra hållet. Så raskade hon på stegen vidare, ville skratta, de var så självgoda, så lätta att lura. Och de trodde att hon var enfaldig, lite tokig, nåväl, desto bättre för henne. Om de anade hur mycket hon visste skulle de bara bli än mer försiktiga, kanske byta ut sina rapportörer, ändra sina strategier, komma steget före. Men så länge hon spelade spelet väl, aldrig lät dem ana vad hon märkte, tänkte, anade, såg, var hon den som bestämde reglerna. Det var så hon kunde förvirra dem och få övertaget.

Ett så simpelt knep, det var nästan svårt att fatta. De trodde visst att kärringen gick på vad som helst, virrig, mumlande, prålklädd och trasig, jodå, nog visste hon vad folk sa om henne. Låt dem prata. Pratarna och viskarna var hennes bästa vänner, trasorna hennes trygga borg. Så länge hon såg ut som en harmlös tokkärring var hon trygg, fri, kunde lugnt iaktta dem, studera deras taktik, planera sitt nästa drag.
De var här nu, hon hade för länge sedan tappat räkningen på för vilken gång i ordningen. Men denhär gången var hon redo för dem, hon kunde känna det. De skulle bli förvånade. De skulle få se.

Utmaning: Skriv om att förvirra