Över den tysta gyllengröna mossan
blir skogen stiglös. De kvällsröda stammarna
slutade tala med varandra
långt innan jag kom.
Ur dovt mjukt mörker under barrgrenstaket
famlar smala skälvande benfingrar, dödsilvergrå
I spegeltjärnen, mellan sträva stammars granmörker
där dybruna skuggor flyr undan, bortom, djupare
I ögonvrån den enda bleka lågan
går flackande förlorad i det grunda
Här, där språkets stig mynnar i ingenting
tar en annan sin spårlösa början
utmaning: skriv om skog
onsdag 22 september 2010
måndag 20 september 2010
Innanför
Alltid har ni talat över våra huvuden. Era självsäkra ord och gester av samförstånd, era viskningar. Ni var alla trygga därinne i den skimrande kokongen. Där lekte ni de invigdas hemliga lekar, där rymdes er prydliga lycka och era nätta, svärtade små katastrofer.
Tryggheten och värmen var ert privilegium. Vi blev till i knappheten, i nästan-heten, vi växte upp med näsan tryckt mot rutan, ni lät oss få lite värme och ljus när det passade er att avstå. Vi skrek och det som trängde in till er var kanske en lustig väsning, inte mer, kanske var det därför ni skrattade. Vår nöd hörde ni inte, men ni verkade ha roligt åt hur vi uttryckte oss, så simpelt, inte sant, så utan varje spår av bildning.
Men idag skrattar ni inte.
Så dumma vi var. Vi som trodde att vi en dag skulle bli insläppta om vi bara gjorde som ni sa länge nog. Trodde att dendär förströdda blicken var en början. Vi köpte det och böjde oss i åratal, och vi förnekade oss själva och vår vrede som ni förnekade oss. Vreden åt oss och blev hat.
Och nu har kanske hatet ätit det sista, för vi längtar inte längre dit in, till kokongens skimrande inre. Vi har ett eget rum nu, hatet håller oss varma. Äntligen kan vi höra varandra och oss själva, vi har funnit varandra. Och vi är många. Dethär är bara början.
Nu är vi innanför. Vi talar, och nu hör ni oss plötsligt alldeles utmärkt. Nu lyssnar ni, nu frågar ni varandra vad ni borde ha gjort annorlunda. Rättfärdiga, oskyldiga, överraskade. Som om ni aldrig någonsin såg oss över huvud taget. Men nu ser ni. Nu är det vi som talar, och ni lyssnar.
Utmaning: skriv om en slutkläm
Tryggheten och värmen var ert privilegium. Vi blev till i knappheten, i nästan-heten, vi växte upp med näsan tryckt mot rutan, ni lät oss få lite värme och ljus när det passade er att avstå. Vi skrek och det som trängde in till er var kanske en lustig väsning, inte mer, kanske var det därför ni skrattade. Vår nöd hörde ni inte, men ni verkade ha roligt åt hur vi uttryckte oss, så simpelt, inte sant, så utan varje spår av bildning.
Men idag skrattar ni inte.
Så dumma vi var. Vi som trodde att vi en dag skulle bli insläppta om vi bara gjorde som ni sa länge nog. Trodde att dendär förströdda blicken var en början. Vi köpte det och böjde oss i åratal, och vi förnekade oss själva och vår vrede som ni förnekade oss. Vreden åt oss och blev hat.
Och nu har kanske hatet ätit det sista, för vi längtar inte längre dit in, till kokongens skimrande inre. Vi har ett eget rum nu, hatet håller oss varma. Äntligen kan vi höra varandra och oss själva, vi har funnit varandra. Och vi är många. Dethär är bara början.
Nu är vi innanför. Vi talar, och nu hör ni oss plötsligt alldeles utmärkt. Nu lyssnar ni, nu frågar ni varandra vad ni borde ha gjort annorlunda. Rättfärdiga, oskyldiga, överraskade. Som om ni aldrig någonsin såg oss över huvud taget. Men nu ser ni. Nu är det vi som talar, och ni lyssnar.
Utmaning: skriv om en slutkläm
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
