Fårhuset

Det är alldeles tyst mellan de glesa brädväggarna, sånär som på ljudet av fridfullt malande underkäkar. Ibland en prasslande rörelse i höet. Närmast mig en stor, ullrund, smutsvit tacka med långsamt vippande öron, majestätiskt blickande längs sin välvda nosrygg. Ögonen är stora och sammetsbruna, de svarta bönformade pupillerna bottenlösa. En skymt av onåbar djurverklighet. Evigheten, matsmältningen. En idisslares inåtvända nirvana.
Efter lång tid halvsittande är mina ben domnade. Oändligt långsamma rörelser för att inte uppröra massan av varma kroppar, deras andning som häver sig i lugna vågor. Det dagsgamla lammet äntligen inom räckhåll. De långa knotiga benen osannolikt hopvikta under den lilla kroppen. En mjuk nos nyfiket trevande, nafsande längs fingrarnas retsamt bekanta form.
Doften av hö, fårspillning, snösmältning. En liten rörelse, en suck. I handen nu ett vilande, strävhårigt huvud.

utmaning: skriv om en speciell plats

oktober

Styrkan att vakna från jorden
är ihåliga spröda fågelben
sviktande, spända att lyfta

strävbågar skjuter uppåt,
möts motvilligt, högt i valvmörkret
bär bågspända
seklers marmortyngd av minnen

Blicken som plötsligt lyfter, klarnar
kilar på spensliga insektsfötter
över iskall buktande vattenyta

Styrkan att låta ögat ljusna, dricka klart ljus
att låta vägen födas, steg för steg
att följa den tysta röstens längtansrop
i mjukt tomt rum

Nu när årets själ lämnar kroppen,
- som domnar, stannar, sjunker -
och skjuter fri mot stenblå rymd

Genom brinnande grensvarta lövverk
Klingar brusande berusning
nyfödd tidlös

utmaning: skriv om styrka

stigar

Över den tysta gyllengröna mossan
blir skogen stiglös. De kvällsröda stammarna
slutade tala med varandra
långt innan jag kom.

Ur dovt mjukt mörker under barrgrenstaket
famlar smala skälvande benfingrar, dödsilvergrå

I spegeltjärnen, mellan sträva stammars granmörker
där dybruna skuggor flyr undan, bortom, djupare
I ögonvrån den enda bleka lågan
går flackande förlorad i det grunda

Här, där språkets stig mynnar i ingenting
tar en annan sin spårlösa början


utmaning: skriv om skog

Innanför

Alltid har ni talat över våra huvuden. Era självsäkra ord och gester av samförstånd, era viskningar. Ni var alla trygga därinne i den skimrande kokongen. Där lekte ni de invigdas hemliga lekar, där rymdes er prydliga lycka och era nätta, svärtade små katastrofer.
Tryggheten och värmen var ert privilegium. Vi blev till i knappheten, i nästan-heten, vi växte upp med näsan tryckt mot rutan, ni lät oss få lite värme och ljus när det passade er att avstå. Vi skrek och det som trängde in till er var kanske en lustig väsning, inte mer, kanske var det därför ni skrattade. Vår nöd hörde ni inte, men ni verkade ha roligt åt hur vi uttryckte oss, så simpelt, inte sant, så utan varje spår av bildning.

Men idag skrattar ni inte.

Så dumma vi var. Vi som trodde att vi en dag skulle bli insläppta om vi bara gjorde som ni sa länge nog. Trodde att dendär förströdda blicken var en början. Vi köpte det och böjde oss i åratal, och vi förnekade oss själva och vår vrede som ni förnekade oss. Vreden åt oss och blev hat.
Och nu har kanske hatet ätit det sista, för vi längtar inte längre dit in, till kokongens skimrande inre. Vi har ett eget rum nu, hatet håller oss varma. Äntligen kan vi höra varandra och oss själva, vi har funnit varandra. Och vi är många. Dethär är bara början.

Nu är vi innanför. Vi talar, och nu hör ni oss plötsligt alldeles utmärkt. Nu lyssnar ni, nu frågar ni varandra vad ni borde ha gjort annorlunda. Rättfärdiga, oskyldiga, överraskade. Som om ni aldrig någonsin såg oss över huvud taget. Men nu ser ni. Nu är det vi som talar, och ni lyssnar.

Utmaning: skriv om en slutkläm

Varifrån

Frågan om var jag kommer ifrån är svårast. Jag har nog blivit bra på undanmanövrer.

Visst har jag ett ursprung som alla andra. Det är ingenting märkvärdigt eller ovanligt med det, och jag borde väl egentligen bara säga som det är.

Men det är som om de vill åt något annat. Något som är heligt för mig, glaspärlor för dem. Som om de objudna och bullerskrattande stövlat rakt in, vräkt sig ner framför teven, slagit på femman, tänt en cigg och bett mig ta en öl ur kylen, älskling.

Jag talar gärna om mitt namn, och vad jag gör kan var och en se när jag gör det. För övrigt tror jag kanske att det är en tystnad omkring mig.
Jag vill att den ska vara varm, rymlig, lugn. Och kanske en dag att någon vill lyssna med mig. Hellre än att fråga.

Utmaning: skriv om något ursprungligt

Omöjligt

Allra omöjligast är det alldeles innan. Papperets hjärtklappande tomhet, den egna. Den avgrundshisnande balansakten mellan före och efter, möjlighet och verklighet.

Sällan är ensamheten så naken som då, man är ännu ett själlöst föremål bland andra. Jag, stol, bord, papper, penna, golv, tekopp, fönster, grå himmel, fönsterrutans glesa gråt, regndroppsviskande lövträd. Kanske väntar vi på att infogas i mening och berättelse. Kanske lever var och en bara sitt eget inåtvända icke-liv. Sover sin avskilda, drömlösa sömn.

Pennans envisa livslinje, dess vacklande hotande möjlighet till splittring och sammanhang. Det oåterkalleliga i att vakna, att låta sig väckas; just såhär blev det. Miljoner möjliga universa förlorade, fången i ett enda.

Snart. Snart. Nu.

Utmaning: Skriv om att skriva

ofödd

Då såg jag inte,
blev bara rasande och stum, som du
Nu ser jag fosterhinnan
hur du ännu kämpar för att födas

Ansiktet ännu oformat,
orden urgamla, vingklena fågelungar
skälvande i ljuskylan

Om jag kunde värma
dina späda blå lemmar
vid min sorg

Utmaning: Skriv om att födas

Denna tid har jag fått. Sekunder, år.
En oviss rymd. En tyst, varmdoftande sommarnatt.

Kanske är det ett slut min hand trevar efter,
för att veta. Här. En början.
Trevandet en bruten, vilsen röst
som tystas i den varma luften,
och spegelvattnet vilar i det sammetssvarta.

Är en orolig skugga med mitt Var, när, hur
Medan natten väntar, som ett väldigt öra
ett andlöst, lyssnande Att.

Utmaning: Skriv om begränsning

Sömmerskan

Du säger: Det är som damm. Som utarmad jord.
Grånande trä. En stum tyngd som vänt dig ryggen.
Alltid ett steg till, aldrig varför.
Att himlen nu är grå som aska för dig.

Jag svarar inte. Jag säger ingenting om Sömmerskan.
Hur hon i sirligt spunnet silke, med täta, stadiga stygn,
nästlar samman det tunga, det främmande
i sin urdrömsväv.

Men jag ser den skira tråd av starkt ljus
nyss synlig, nu åter gömd.
Blir spunnen ur ditt glömda sår.
Här är den, månskensskimrande, skör och urstark. Din.

Nu i din hand. För dig att sy, att foga samman
det valhänt vilsna, dova, undanglömda.
För dig att väva. Väva din stumhet
till sjungande vakendröm.

Utmaning: Skriv om något skirt

Otid

Nu är den ett nedsuttet, uttröttat gummiband, håglöst slackande mellan nyss och sen. En irrande barfotastig över dimkall hed, botgöring, vitaminer, rågkli och knäckebröd. Den tid då jag nästan gör något och nästan låter bli och alldeles säkert väntar med det hela, vad det nu var, tills saken eventuellt ser lite ljusare ut.

Efteråt, när tillvaron stramat upp sig och återfått någon spänst i stegen, kommer dehär dagarna att vara spårlöst borta, som misshagliga släktingar ur min osaliga mormors album. Nu vilar det ogjorda som ett lågtryck över bröstet och tinningarna, som en huvudvärk med synrubbningar och syrebrist, utdömd på obestämd tid. En golgatavandring, med kors men utan slut. Och utan publik (alltid något. Eller nej, förresten).

Oändlig medan den pågår och man önskar att den inte gjorde det. Därefter obefintlig. Otid, ökentid.

Utmaning: Skriv om utsträckt tid

Övergångsstället

Dina åsikter hade börjat bli avskavda i kanterna. Urblekta, buckliga där limmet släppt.
Så då får man nu alltså vända sig någon annanstans för att få veta var skåpet ska stå. Men ingen kan peka med hela handen som du, färgglad, röststark och kantskarp, med dendär självklara slutgiltigheten i tonfallet.

Vi lät dig nog vara för att vi var bekväma av oss, för att vi inte visste vad vi skulle göra. Det var ju ingen av oss som verkligen kände dig, man visste ju om barn och barnbarn, att sonen var oduglig och hans dotter världens åttonde underverk. Men man visste det så som du låtit oss veta det; genom att snällt läsa de stiliserade, färgstarka skyltar du höll fram på given signal. Lat & Oduglig Son, i svart mot gul botten inom röd triangel. Vid hans hand, lydigt tittande till vänster, höger och så vänster igen, Ljuvlig Sondotter i pastellfärger och motljus.

Men efter begravningen var det som om skyltarna kom i oordning för dig; något hade hänt som inte lät sig motas med versaler och tydliga besked. Det enda vittnet förstod sig inte på bilar, därför åkte smitaren aldrig fast, du fick aldrig några svar.

Det tog ett par månader för din värld att gå sönder, vi var fega och handfallna. Nu är ditt rum jungfruligt renstädat, och din efterträdare kommer på måndag. Resterna av dendär brandgula klisterskylten är allt som skvallrar om dig. Knacka först.

Utmaning: Skriv om dekaler

Grusvägen

Kvällen igår var lång, varm och ljus, vi firade hennes nittioettårsdag under äppelträden och vi glömde att ta ner flaggan. Nu är den tung av dagg och duggregn och slår i vinden. Den svartnade nylonlinan bränner genom höger handflata och jag hinner tänka något lösryckt om mögel och infektioner, stelkramp och död, min egen. Surrar fast när den är halvvägs nere, och smattrandet mot det murkna flagnande träet återupptar sin haltande rytm. Det är såhär man gör, det är inte bara ett talesätt, det händer. Men vad man sedan gör sägs det inte mycket om. Man kanske stryker de våta hårtestarna bakom öronen, ser ut mot grusvägen, och undrar hur det kommer att bli när de kommer. Vad man säger och vad de gör.

Jag tror att jag tänkte att hon sov ovanligt länge i morse, att åldringssömnlösheten varit vänlig och låtit henne vila just idag. Eller så visste jag och det var därför jag väntade så länge, nästan ända fram till lunch. Dörren stod som vanligt lite på glänt för kattens skull och jag knackade innan jag försiktigt sköt upp den och såg hennes hopkrupna form under täcket, kurad in mot väggen som ett barn och med det spröda, ostyriga vita håret över kudden, hon som alltid var så mån om att se prydlig ut. Jag såg och väntade och visste och det tog all den tid det tog. Sen ringde jag och nu väntar jag.

Flaggstången syns från granngårdarna, de förstår nog, precis som jag gjorde, och jag slipper ta på mig det första ansiktet och berätta. Jag står kvar en stund i högsommargräset med vätan kring skenbenen, och smattrandet är det enda som tar tid. Så går jag in. Från köksfönstret ser man grusvägen ändra bort till kröken.

Utmaning: Skriv om att fira

Trådtankar

Högerknut, vänsterknut, fem, sex, sju.

Den minsta ljusblåa pärlan ryms inom bandets form. Sedan den större, djupblå av frostigt glas, den vill vränga sig ur. Och höger, vänster, elva, tolv, och börja om. Höger, två.

Och månvitt pärlemor på det grova, svarta. Guld, och frostblått. Fingrarna går av sig själva, tankarna kan ströva fritt, men de har sin rot i svart, blått, höger, vänster, åtta, nio. Rytm och rörelse blir form och följd, en bön, ett radband.

Att grubbla en timme tar en timme. Borta är den, spårlöst.

Att grubbla och knyta en timme tar visserligen också en timme, men lämnar spår. I svart, guld, vitt, blått. Några trådtankar har fångats in, är nu stadigt inknutna i ett stycke verklighet. Blir aldrig mer helt sig själva, deras cirklar är ohjälpligt rubbade.

Om de skulle påstå något annat- beviset bär jag kring handleden. Det hände något alldeles nytt. Här är det. Guld, blått.

Utmaning: Skriv om att skapa med händerna

Den är den spegel du aldrig sett.
Men du vet. Att det är ditt eget ansikte,
det allra första,
som göms i skuggorna.

Den är en lysande sten,
gömd din hand.

Den är det du ännu inte är,
Den är den sköra, starka rösten som kallar, som inte tystnat.

Att inte vänja sig.
Att hålla såret öppet.

Den är den djupa, klara sjungande tonen du nästan hör, alltid hör.

Den är en otröstlig glädje.

Utmaning: Skriv om något efterlängtat

Knyttvår

Det kommer ju tillbaka. Hittills varje gång.
Såhär års skarpt, färglöst, nästan ohövligt kilar det kvickt in och vidare mellan kala, grågröna stammar. Tecknar piggt och argt spretande nakna kvistar: just såhär ser de ut, inte vackert alls. Men just såhär.
Fjolårslöven avslöjas nu skoningslöst. Inte sömn, utan död, slut, adjö. Vårljuset är en ragata, en snörpmunnad filifjonka med schwungfull kvast och huvudklut. Seså, upp ur idet, ut med skrymt och skrott, och nåde den som inte sitter vattenkammad och rakryggad när spirandet börjar.

Vintern, kölden. Ett knytt utan självklar hemvist möter den så som hon måste, hon drar upp axlarna, blir så liten hon kan, lindar yllet upp mot nästippen och fortsätter sin vandring, ty så går det till att hålla sig varm.
Det är många vintrar nu, och fötterna har burit henne igenom, varje gång. Men ändå: varje gång snön kommer är det som om hon tror att nu, denhär gången, nu är den här för alltid. Och att det var något hon gjort. Och allt det hon inte gjort.

Och nu sitter hon, en smula förvånad, på sommarbadplatsens klipphäll med nosen vänd mot ljuset. Liksom yrvaket plirande mellan yllesjalarna, med en glad och försiktig undran inom sig. Den andas i henne. En liten aning större nu.

Det kommer ju tillbaka.

Utmaning: Skriv om att slappna av

Jag jag jag

Vanorna. De nya och de gamla.

Avlagrade, skiktvis. Som flagnande färger. Smutsmörka. Bildar ett svartnande, skavande hölje, ett ormskinn långt efter ömsningstid.

Skal. Förhårdnader. En utdöd reptil som skenlever under stulet namn. Förvridna och stela drag, spegelbekanta. Ett dumt, omättligt rovdjur- hunger och hågkomst. Reptildagen är en dag av upprepning. Samma som igår, fast trängre, spåren djupare. Men grundare. Stumma.

Och den hudlösa är den som inte kan skadas. Är kvick och vattenklar, är ett frö, ett spirande skott genom mörk jord, öppnas mot ljuset, av ljus. Den skira osårbara är den som skrattar, hennes dag är nu. Yrvaken, och känner inte igen sig, och känner sedan igen sig, det svarta, avskavda. Skrattar.

Utmaning: Skriv om en jag-dag & skriv om en ny vana

Stilla veckan

Det har varit ett par långsamma dagar i den östergötska vårgyttjan.

Åkrarna står blanka av smältvatten, med fjolårsgräsets darrande spegelbilder som hemliga skrivtecken djupt ur den kalla, svarta, vårdruckna jorden. Ännu för några dagar sedan låg snön, nu ligger marken blottad under den bleka himlen.

Vi promenerar längs småvägarna, förstrött samtalande. Tystnaden fyller ut, vi lutar oss mjukt in i den, lämnar över till grusrasslet, bäckbruset, sorlandet under glastunn is. Doften av kåda är klar och varm, drivs fram av solvärmen ur timmerhögarna som gömmer den sista, grovkorniga snön.

Kvällarna är redan ljusare, men natthimlen är ännu en vinterhimmel, svart och stjärngenombruten. Vi står med vuxenstela nackar och famlar i rymddjupet efter barndomsvännerna. Orion. Stora och lilla björn. Och de undflyende, skyggt skimrande Plejaderna, tydliga bara i synfältets utkant.

Över bordet, invid kakelugnens sprakande värme, mellan vinglas och tekoppar, kvicknar samtalen till liv. De växer sig starka och rörliga, men förblir ändå inneslutna i samma lugna, glödupplysta rum. Det är svårt att bryta upp, vi vill stanna kvar i värmen, utanför tiden. Går till sängs först fram på småtimmarna. Nätterna blir korta.

På morgnarna är jag den första som går upp. Kokar kaffe, gör upp eld på gårdagsglöden, dukar fram. Sitter sedan med kopp, bok och katt medan köket blir varmare. Ser ut.

Och hur det i våren, pånyttfödelsen, uppvaknandet, kan vara en sådan skärande sorg. Jag förstår det inte.

Utmaning: Skriv om glöd

Veolia-haiku

Tidtabellsångest
skälver i tågvärdens röst
påskdagen dröjer

Trekvarts försening
vagn 7 av tekniska skäl
ännu i Malmö

Tågfönster, tystnad
tid att i vårsol begrunda
snöskuggors grenverk

Ditt ansikte förråder inte att du bär på en skatt.
Men sättet du går. Lättheten.
Att köpslåendets tid är över.

Förut trådsliten av förvärv och förlust,
rörelserna dova och svultna.
Nu är du på vandring.
Du har lagt av dig, du bär fram.
Vägen ger sig själv.

Till kvällen vilar du fötterna en stund.
Det du bär är ett bröd.
Du äter litet, det bär dig vidare
växer, förnyas, skyddat från ögon och ord.

Du tar det utmätta. Stegen, brödet mäter ut.
Överflöd eller knapphet; det som ges.

Så att du kan vara där i gryningen
när vägen vaknar.

Utmaning: Skriv om måttfullhet

Klicka på OK

Coop Nära. Coop jättejättenära.

De vill väldigt gärna få komma ännu längre in i mitt liv. I min plånbok är de redan, men det är som om det inte riktigt var nog. De vill djupare.

Med mitt yrke borde jag veta bättre, jag om någon. Men fan, vem är perfekt. Man vill ju vinna nåt på cirkusen, om man nu inte har nåt annat val än att vara med. Även om det bara är popcorn.

Så där går jag snällt med min plastkorg som ett får i fållan, längs hyllorna, genom "pester power"-zoonen bort mot "skäm bort dig själv"-upplägget (veckotidningar, doftljus och choklad i självklar svit), slår det mig att jag inte kan vinna, inte i längden. Det är en win-win. För dem.

Och för mig finns ju alltid doftljusen, på medlemserbjudande denna vecka dessutom.

Rätt djupt in i mig har de ju faktiskt kommit redan.
De vet hur ofta jag köper schampo. Vilken storlek på tampongerna. Hur stor andel kravmärkt. Hur det nya årets saltåbröd och torkade frukt avlösts av svampiga polarkakor och mars-bars. Måndagens glåmiga tröstköp, fredagens råvaruorgier. Hur ofta, hur mycket, och vid vilka tider.

- Kom hit och kolla, det kom upp en dialogruta här på henne. Överför till deppsingelregister? JA / CANCEL / REMIND ME LATER / - MER INFO.

- OK, det är första gången för dig, eller hur? Jag ska visa dig. Du klickar längst till höger. Beslutsgrund: Tre månader av extremvärden på frysmiddagar, skumbad och konfektyr. Och om du klickar SKICKA nu, så går dehär uppgifterna direkt till en särskild grupp bland våra samarbetspartners som jobbar med sånt. Du vet, dejtingsajter, terapeuter, hudvård, hela "you're worth it"-kitet. Ja visst är det otroligt...

Om kunderna vet? Jomen bra, vi tar den biten nu också, rätt vad det är får du frågan. På dendär ansökan om medlemskortet, på baksidan, i tredje spalten typ två tredjedelar ner... ja, det är inte så lätt, men det är ju en massa text som ska in, så det blir lite pyttigt... men där står i alla fall detdär om "jag godkänner att", klart och tydligt, det skriver dom ju under på när dom skriver under, och "tredje part".

Okej, vi tar denhär tjejen som exempel. Säg att du klickar SKICKA nu. Och så imorgon när hon öppnar sin mejl kommer det till exempel upp annonser om kbt, chokladabonnemang, pilateskurs och spikmatta och you name it. Svisch, bara, innan hon vet ordet av sitter hon på kramadigsjälv-kurs, bara för att du klickar där. Ja, jag vet, det är en jävla häftig känsla. Man syns inte,hon vet inte, och ändå... första gången för mig var det nästan som...
Men kolla, vilken guldkalv. Snittar två pocketar i veckan sen nyår. Stackars brud. Henne kan vi kränga till bokklubbarna också. Visst, här till vänster kan du få ner en meny med andra sändlistor. Kör hårt bara. Våga, var lite kreativ!
Jadå, du får köra själv nu, jag lämnar dig, dethär går ju jättebra. Om du vill kolla nåt mer innan du bestämmer dig klickar du bara på "kundprofil". Kan vara bra att kolla runt lite bara för att lära sig.
.....

-Du... Alltså.. Kan du komma hit igen ett tag. Vet inte om jag gjorde nåt fel, det kom upp en ruta igen och jag får inte bort den och den blinkar rött, kolla. Vad gjorde jag?

- Å fy fan. Men du det var skitbra, så får du se det också. Den kollar av mot Facebook också, och vissa yrken... här, kolla: Journalist. Och inte vilken som helst heller. Integritetfrågor. Klicka här så ser du.. archive, ja. "FRA- en baggis". Fan, den har jag hört om. Hon skriver att hela FRA-debatten blåstes upp av näringslivet. Ja, för att avleda uppmärksamheten från konsumentintegritetsdebatten. Jo, men det var ju på gång ett tag, om Google och medlemskort och register och allt det där. Sånthär.

Du, vi låter henne vara tror jag. Hon skulle nog märka om... Gå ur hela detdär, klicka på krysset. Bra.

Och så högerklickar du vid namnet och väljer "lås för redigering?". Och bekräfta.
Bra. Puh. Svettigt nära..

Och så välj "stäng kund". Nej förresten, jag ska visa dig en grej till först. Vi ska slänga åt henne lite extra bonuspoäng. Ja kolla på bilden här, hon ser ju inte glad ut, eller vad säger du. Kan inte vara kul att vara så arg jämt. Och dumpad dessutom.
Äsch, jag har bara en sån dag idag. Jag vet inte, hon är ju faktiskt ändå... du vet, kund. Nej, jag vet inte, ibland bara känns det sådär. Och då ska man gå på det, tycker jag.

-Ursäkta, får man komma förbi.. tack.
Rycker till, vänder min säkerligen glasartade blick från kattmaten, ler ursäktande.
Måste ta tag i dendär artikeln. Eller om det kan bli en pjäs. Komisk.
Sätta igång, få den skriven. För att få ut den ur huvudet, om inte annat.

Bara torsdag. Ingen mars-bar.
Ja, jag ska. Nu ikväll är det dags. Fullkorn.

Utmaning: Skriv om ett medlemskort

Bleknar

I djuphavsmörkret. Stjärnlös rymd, en utochinvänd evighet.

Där ljus aldrig funnits. Allt djupare, drömlösare. Dödsfostervatten.

Omöjligt, grundfrämmande liv. Embryonala, osannolika, osedda.
Kommer aldrig att födas. Linjetunna, skälvande.

Det finns vibrationer, rörelse, det finns lukt. Av bytets ätlighet,
vaksamhet. Smekande hinnor, hud, blekvitt, mjukt.
De som äter, och de andra, de som skingras. En ögonblicksrörelse, snabbare än skräck, före den, och så ingenstans. Återigen dold under, bakom. Vajande, väntar.

Urcell, vägg som delas, det finns ingen tid,
en oändlighet av ingenting, av inget ljus.

Varelser som är bara ögon, blinda, allt större.
Benutspända, onämnbara. Ur en dröm, omöjlig att minnas.

Utmaning: Skriv om att blekna

Glöd

Att brinna för konsten är en klysha. Något för mecenater och dilettanter.

Du brann i konsten, som på bål. Du var dess bränsle. Sedan aska.

Oroligt, mosterligt, ville jag tala med dig om att glöda. Om att elden måste tämjas, brukas, för att livet ska orka bära. Det bröd du kan leva av gräddas på glödbädd, inte i masugn, försökte jag.
"Man måste ge allt för att få allt", sa du, med ögon som brann. Ögon som i mig inte såg nåt annat än ett öde värre än döden, kompromissen. Och kanske en frestelse.

Du var så ung, vitglödgad, skör. Du bekämpade min välvilja som om om jag varit den Lede själv och du en ung nunna. För tio år sedan hade jag gjort samma sak.

Om jag bara kunnat ge dig det jag har, det jag en gång fick gräva fram ur min egen aska. Men jag kunde inte. Det kan inte gå. Man måste dö sina egna dödar.

Kanske hade du rätt, kanske blev jag bara en antydan, ett spår.
Men en gång brann jag som du. Och nu är jag här. Den kompromiss jag blev är här.

Det är inte du.


Utmaning: Skriv om bröd och glöd

Tromsøbrua

Bron framför brukar bli tydlig först när den bakom är bränd. Det händer att jag själv bränner den.

Den är osannolikt, oroväckande spenslig i konstruktionen, den välver sig högt över det svartgröna vattnet, nära nollgradigt också nu på försommaren. Spänd som en pilbåge tar den spjärn mellan ön och fastlandssidan.
Tromsøya skjuter rygg upp ur havet, med blicken vänd inåt och nedåt, mot köld, mörker och urberg. Har med uråldrig, geologisk envishet hållit avståndet till fastlandet sen långt innan den struntviktiga människoparentesens början. Den tunna brobågen som ser ut att skjuta ifrån, utåt havet, är vårt nervösa konstaterande av ett faktum som inte bryr sig om oss ett enda dugg.

Mitt besök är kortvarigt, Ishavskatedralen måste ses. Den skär sig fram ur bergssidan, ett bländvitt, uppåtriktat yxhugg. Våra strövtåg har fört oss långt från huset på ökrönet, och går vi tillbaka och hämtar bilen hinner vi inte till mässan. Vi tvekar; åskvädret har stått och vägt mellan tanke och handling hela morgonen, med glesa, tunga droppar och plötsliga vindkast. Dessutom är jag höjdrädd, eller har varit. Vem vet, kanske är det annorlunda nu.

Katedralen lyser solvit och nära över sundet, och om åskan inte kommit till skott än kan den nog vänta en stund till. Jag bestämmer mig för att bilbron är bränd och vi bestämmer oss för gångbron. Den är smal, men har höga, stadiga räcken med långa, revbenslikt inåtkrökta ribbor längst upp. For å avstyre selvmord, upplyser min väninna muntert. Jag, som inte minns när jag sist var så angelägen om min överlevnad, ler tunt och klamrar mig stadigare vid räcket.

Vindstyrkan tilltar med höjden över havet, och när vi är nära brons vändpunkt har vädret bestämt sig, åska får det bli. Vi gör det vi kan, klamrar vidare, steg för steg, bortkomna insekter. Havet fradgar i grönt och vitt, och hisnande långt under oss passerar ett sträck av stora vita fåglar, dansande mot stormbyarna. Jag kniper ihop ögonen, längtar bakåt, håller fast med insektsfingrarna. Fortsätter.

Ovädret följer oss hela vägen, vi tumlar andfådda in i orgelbruset. Med droppande kläder förblir vi stående längst bak i salen, ett schakt av is och grått ljus. Lagom till den sista psalmen har vi hämtat andan. Se solens skjønne lys og prakt.

Utmaning: Skriv om en bro

Bäcken

Det lilla leendet, en bäck som vindlar sig fram inifrån, ur källan. En häpen gyllene förvåning, en växande flod.

Det ohejdbara gapskrattet väller fram, hon har plötsligt fått se sin egen styrande, ställande ängslan. Det är något rörande över det hela. Med allvarsrynkad panna, strängt upptagen med att göra, ordna, bemästra, ser hon sig ränna omkring dagarna i ända i full stridsmundering och med packning för alla eventualiteter. Sin egen sammanbitne, dödsförskräckte härförare. Ger order. Tar namn. Pekar med hela handen. Behåller ryggen fri och fienden i blickfånget.

Älskade vän, vill hon säga till det råttskållade själv hon blivit varse, det är ju ingen fara, men samtidigt är skrattet på väg att vältra sig fram ur henne igen. Allt detta förskrämda, förnumstiga allvar. Det är ju som om Guds lilltå plötsligt fått för sig att den är ensam i universum, nu och med förtvivlans mod tagit itu med uppgiften att bygga upp sitt alldeles egna, självständiga liv. Sitt oförvägna lilltåliv.
Skrattet bubblar fram om och om igen, hon har sett vad hon är. Sannerligen inte mycket att skryta med. Vilken lättnad.

Utmaning: Skriv om ödmjukhet

Papperet

Efter ett par månader med sin nya operatör har hon nu tagit sig samman, hittat detdär papperet (wow! papper!) med inlogg till Mina Sidor, hon har trasslat runt bland Vanliga Frågor, lösenord och pdf:er, och faktiskt lyckats hitta fram till sin egen mobilräkning. Pengar som diskret tassat iväg från hennes konto per autogiro, tyst och hänsynsfullt, utan att så mycket som gnissla i dörren. Abonnemanget för dig som vill ringa gratis (asterisk). Har nu alltså kostat åtskilliga hundralappar per... men det kan väl inte stämma. Mobilt internet, står det tätt svart rakt ner i en spalt som sträcker sig över flera sidor, liksom asfalterad. Ett fåtal ören varje gång, väldigt många gånger. Per dag. Nu när hon tänker på det vet hon ju, jodå, kolla mailen via mobilen har blivit hennes nya nervösryck. Meningslöst, men oförargligt. Nån liten ovana kan man väl få ha? Ynkas det. Varför ska jag aldrig få ha nåt skoj.

Det är inte något särskilt imponerande nyårslöfte och hon håller tyst om det, men hon menar allvar. Om man verkligen vill är det ju bara att bestämma sig, det är en fråga om karaktär. Jamen det är väl för fanken bara att låta bli, stoppa telefontummen i fickan, bit på nageln, ta en cigg, nej visst nej, ingen cigg. Andas. Andningen. Tänk en tanke färdigt då istället, som omväxling. Vad händer om man inte, absolut ingenting.

Det var ju det.
Ingenting. En till minut.

Och nu måste jag faktiskt. Och nu har jag varit duktig så nu får jag. Och dethär är skillnad för det gäller jobbet. Och nu, när jag vant mig av med det och inte längre känner att jag måste, så är det en annan sak.
Och jag är en såndär som är för lat att ändra på mig, och det är ju inte som om jag söp ihjäl mig eller nåt, och några hundringar har jag väl råd med, och det skadar ju ingen annan, och nåt litet roligt vill jag faktiskt unna mig.

Och förresten märks det ju inte ens. Med autogiro.
Papperet går i återvinningen.

Utmaning: Skriv om avhållsamhet

Marshmallow

Snälla Nån, punktera mitt ego, jag ser ju inte vart jag kör.

Ständigt uppblåst, som en enorm, vämjeligt svällande, mögelvit krockkudde. En monstruös marshmallow, en parasit, min enda, bästa vän, en dödlig trafikfara. Sju stjärnor i Euro NCAPs verklighetskrocktest. Varning, kan kväva små barn, men jag har blivit vuxen och vant mig vid syrebristen och den sliskigt fadda smaken av årsgammal maräng. Jag får ju ändå upp näsborrarna över fanstyget emellanåt, och rädd och frusen har jag nöjt mig och sjunkit hän i värmen, i det mjuka. Förföriskt, självhäftande.
Jag och det himlaskymmande, svampsvällande, en skyddande, likvit livmoder. Vi är lyckliga i dvala hos varandra och behöver ingen annan, stör oss aldrig.

Och vägen kränger till. Det är oerhört, det händer, och något av färg, starkt ljus och verklighet slår sig igenom, bränner som eld i näsa och mun. Smakar av det jag glömt, det friska, glasklara. Väcker ett trevande minne ur dvaldrömmarna, det vaknar skyddslöst, naket, irrande. Inte hos mig, hos den jag varit, kunde ha blivit. Inte blev.

Smaken av klara förvårskvällar. Av himmel, djup och färglös som längtan. Av det ohjälpligt förlorade, och det som väntar på att födas.

Utmaning: Skriv om en bekant smak

Skosnöret

Att springa och att vinna var samma sak för mig, ända tills du dök upp. Du var askblond, blåögd, fräknig och lugn, inflyttad från nån värmländsk skogsby med underligt namn. Du fann snart din plats lite vid sidan av hackordningen, den ägde dig inte, du behövde den inte.

Det gjorde jag. Än var jag med, än var jag ute, men jag behövde, for omkring som en flackande ljuslåga, stretade på i min fölkantiga kropp, med för stora knän och ansiktet fullt av framtänder. Inget är beständigt, solklarheten idag är någon annanstans imorgon. Men det jag visste säkert var: att springa är att vinna. Liten och pilsnabb, en lyckligt exploderande projektil tvärs över skolgården, med råttsvansarna nesligt flaxande i förlorarnas riktning. Lätt och rent som ingenting.

Men du var ny, och du hade något som var nytt för mig, jag ville närmare. Solen lyste i din vitblonda snagg så att hårbotten syntes, och din bredkantiga haka (det kändes självklart att ditt underfundiga skogsmål kom därifrån, ur hakan) hade sin egen agenda, idag också. Fölbenen närmade sig på det sätt de kunde: härifrån till bollplanket!
Du såg road ut, lite förvånad var du nog också- hon, den spetiga.

Du nickade, antog utmaningen, och så var vi iväg. Och jag tror jag visste redan ögonblicket innan start, för tvekan, blygseln, belägrade rusglädjen i mig. Förut hade tävlandet alltid gjort mig hel och bekymmerslös, nu var jag itu: hon den knätvära, som ville ha sin seger, och hon den blyga, som sökte dig. Du drog iväg som en vind och jag trillade ur halvvägs, försökte knappt. Hukade mig liksom över skosnöret, alltid lurar man någon. Du kommenterade det inte ens, inte heller hur löjligt lätt du vunnit, det ägde dig inte. Du skrattade bara, inte segerberusad utan vårdagslycklig, knappt andfådd.

Vi blev vänner. Jag sprang inte mer.

Utmaning: Skriv om en solklar seger

Communio

Mitt eget är trängre, som ditt
vårt är det spröda, slutna, vi bryts som brödet

Det brustna saknar ord, de har brustit
dess splittrade handlingar viskande,
prasslar pappersdöda

Ge ifrån dig. Lämna.
Inte mer du, jag. En.

fastän många, en enda.

Utmaning: Skriv om något vi delar

Dörren

Andras veckor andas in på två, ut på fem. För henne är dagarna lika, de trampar demokratiskt varandra på hälarna i obrutet lämmeltåg. Med tiden har det blivit naturligt och hemvant, veckopulsen har sjunkit undan i bakgrunden och lämnat rum för andra ljud. Men fredagsriten står orörd kvar, skenbart meningslös som en narnisk dörr i en vidsträckt ödslighet, före skapelsen.

Det är middagen hon omsorgsfullt lagar, utan särskilt många andra tankar än de som har med råvaror och kryddning att göra. Såhär års är det också lyktan hon tänder i köksfönstret. Just denhär ismörka vintern är det dessutom fårskinnstofflorna, långkoftan och den nu urblekta sjalen av finspunnet ylle och lin. Det kan vara något på tv hon har fått lust att se, men hon driver inte skeppsbruten på kabelhavet, fastklamrad vid fjärrkontrollens spillra av ordning, det är för andra kvällar.

Så öppnar hon dörren och går in, lämnar skorna vid tröskeln.

Utmaning: Skriv om fredagsmys

Ryggar

Så länge du bara vill är det ännu oavgjort, men en dag vill du faktiskt inte längre.

Allt fler ryggar framför dig i vägdammet, soldammet. Det är svikt och driv i deras steg, dina håller ännu takten, men dämpat, en insmygande tveksamhet. Parabelns vändpunkt: rörelseengergin har ännu inte övermannats av gravitationen, men har börjat ana vartåt det barkar.

Taktfasta steg i gruset också bakom, närmare. Både dragen och knuffad, någotdera funkar nästan jämt. Fast kanske inte längre, åtminstone inte just nu, idag. Ryggarnas och rytmens grepp slinter, du glider ur händerna på dig.

Men du strävar på, ännu utan anmärkning. En benens bekännelse, medan andningen liksom förstulet börjat tänka på annat. Rörelsen i gräset vid vägkanten, kvick i det solskarpa, den högvälvda blå himlen, lärkans besinningslösa kvillrande.

Utmaning: Skriv om att bli förbisprungen

tillbaka

Att samla ihop det otillbörliga, ta det tillbaka. Det som har vältrat, vällt över bräddarna, igen. Spegelskärvor av jag, jag, jag, överallt, brutits sönder och splittrats, fastnar på vem som än. Och nu ska du ta dem alla, en och en, återigen, mellan fingrarna, ta var och en, känna igen och tyst lägga den där den bör vara. Helt och hållet innanför, och tyst.

De sjukskimrande sjunger igen, har fött sig själva igen, det är inte ditt fel och det är ingen annans fel, bara ditt. Och det är inte om fel, det är om att göra det, sträcka fram handen, fatta tag och rycka upp. Och blicken som blivit hemlös, som inte längre har rätten att, den samlar du inåt och nedåt, där arbetet är. Små rörelser. Bara det nödvändigaste.

Utmaning: Skriv om att ta tillbaka

Surdegen

Några av mina vänner tycker att det är lite äckligt. De skämtar om att den kommer att rymma en vacker dag, och de svär på att de sett den röra på sig när jag vänder ryggen till. Att dess lömska avsikt är att bit för bit kravla sig iväg inåt kylskåpets mörkaste vrå, där den kommer att barrikadera sig med sina vänner saltgurkan, mögelsylten och förra månadens filmjölk och starta en egen upprorisk civilisation.

Det som finns i kylskåpet ska ätas, inte matas, resonerar de. Den enda process de erkänner bland kylvaror är sönderfall och förruttnelse, med soppåsen som obeveklig slutpunkt. Tiden är fienden, vi går mot döden vart vi går, det enda vi kan göra är att dröja på stegen en smula, något annat hopp finns inte.

Men jag och min vän i den lilla bruna keramikburken med korklock (Apotekets Senap, Gammaldags), vi vet bättre. Med jämna mellanrum tar jag fram den, lånar av dess hemliga, egensinniga jäsbubblighet, alltid samma och varje gång annorlunda, jag värmer, vårdar, matar, och återlämnar till kylskåpsdvalan. Jag och min surdeg håller varandra vid liv, vi lever i symbios. Ömsesidigt utnyttjande till gagn för båda parter. Må de tvångsneurotiskt kylskåpsstädande bäst-före-fetischisterna ha det så roligt med sina pipande skogaholmslimpor.

Utmaning: Skriv om kultur

Förberedelse

Jag vill att det ska vara fint när du kommer. Som du minns det.

Du försvann för länge, länge sen, i början längtade jag så. Det kunde aldrig bli rätt om du inte var här, det var ett löjligt missförstånd som strax skulle klaras upp. Världen går på, men man vet ju nånstans att det inte är på riktigt. Att man är skyldig den verkliga verkligheten att hålla sig själv på avstånd från denhär temporära fusktillvaron där du inte finns.

Om det varit upp till dig hade du aldrig försvunnit, det vet jag. Men det gick som det gick, och jag blev van vid att leva kring hålrummet där du varit. Van vid det urblekta, oupphörliga arbetet med att fortsätta vara till.

Brevet från dig. Din handstil har inte ändrats. Förlåt mig, älskar dig. Många år, många sidor, kanske grät jag, somnade gjorde jag i alla fall så småningom, lugn, hopkurad kring värmen. Väcktes av ljuset som försiktigt letade sig in genom det disiga sovrumsfönstret, över pappershögar, böcker, damm.

Jag har hållit på i ett par dagar nu, blir inte trött. Jag putsar, tvättar, förkastar, benådar, skickar bort. Hela huset, möbler, lampor, tavlor, trappor och prång, verkar vara på väg att vakna och dra sig till minnes vilka de verkligen är, kränga av sig sina dammtrötta höljen, jag ränner omkring så gott jag hinner för att hjälpa till. Själv är jag väl ungefär densamma, har inte haft lust att titta efter i spegeln. Men är varmare, inte längre så valhänt.
Känner igen mig. Kränger av mig.

Det är så mycket som blivit fel, som jag glömt, tappat bort, förlorat. Skuggor.
Men du har inte glömt. Du är på väg.

Utmaning: Skriv om att förbereda

Elektronmikroskopet

Lite skygga, bräckliga, kantiga. Man ville bädda in er stadigt i något mjukt och förnuftigt packmaterial, så att ni inte skulle gå sönder mot världen eller varandra.

Ni är båda som luftslott, men inga präktiga hemtrevnadshus av halm utan kantiga, multidimensionella månghörningar av glas och luft, fritt svävande, upphängda i världen bara villkorligt, tillfälligt. Knivskarpa, snabba tankar som ljusreflexer mellan varandras vindlingar.

Vi såg samhörigheten mellan er, den var stark, skör och omedelbar. Som ett blygt och överraskat litet skratt, som när man känner igen en sedan länge förlorad vän under de osannolikaste omständigheter. Men vi trodde nog att ni kanske var för världsfrånvända, alltför vana vid era respektive ensamheter och besynnerligheter för att nånsin komma till skott. Inte för att man måste, egentligen. Men tanken kommer ju ändå.

Ni var mycket skickliga på det ni gjorde, och ni angrep saker och ting från lite olika håll, era olika tänkesätt utmanade och hakade i varandra. Ni blev snabbt hemmastadda i en gemensam värld, präglad av den barnsliga faschination som de flesta av oss numera får vara glada om vi hittar glimtvis. Man kunde se er turas om vid elektronmikroskopet, den ena förtjust och vantroget ropande på den andra. Kom, fort, titta! Tror du.. kan det vara... Vi lämnade er ofta sist kvar på laboratoriet, jag minns en gång då jag tänkte: nu går äntligen den sista, vuxentrötta cynikern, nu är det fri lek i det förtrollade landet.

Nu har det gått ett bra tag, och när jag tänker på det inser jag att det nästan var som om vi såg ner på er litegrann. Bekvämare så. Ni var briljanta, men oskyldiga som barn, vilse i världen, vi var kanske inte fullt så briljanta, men härdade av verkligheten, luttrade, världsvana. Och så fick jag då se er komma till jobbet tillsammans häromdagen, och fattade äntligen att ni kommit till skott för längesen och klarat det alldeles utmärkt utan vuxenförnumstig inblandning.

Så nu skäms jag, rätt åt mig. Kanske lär man sig nåt nångång, kanske inte.

Utmaning: Skriv om attraktion

Framåt, nedåt

Du kastar dig fram.

Du kastar dig framåt, nedåt.
Din egen hunger, den vilda, odöda,
dess viskning hetsar dig galen, förstörd, förstörande.

Du kastar dig hals över huvud,
du krossar dig ut ur ditt eget heliga
in i hennes,

Det i det varma mörkret ännu burna,
det späda, före längtan
slits ut i dödsljuset

Det är förstört.
Det är bara grus kvar. Du har krossat. I händerna har du
Inget, det som är värre än ingenting
Det döda du inte ens får sörja, omänniska

Hungerförtvivlan kastar sig om
för att sluka det sista.
Låt den inte.
Stanna i stoftet, det brännande ljuset.
Låt dig.

Utmaning: Skriv om att plundra

Regina

Regina. Det beror på hur man säger det. För henne själv tog luften ofta slut innan namnet, särskilt om hon var lite rädd, det kändes ofta kantigt, ihåligt och alldeles för stort. Men så som Helny sagt det när hon trätt bandet över hennes huvud dendär sista lägerdagen på hembygdsgården i somras, inför alla de andra barnen och deras föräldrar, vi är stolta över vad du lärt dig här hos oss, Regina, då lät det som det Helny förklarat att det var, ett drottningnamn.

Vi kommer att sakna dig i höst, Regina, hade hon också sagt senare i dörren medan grannskjutsen väntade en bit bort. Men skriv snart, skriv och berätta om allt spännande du får vara med om därnere i huvudstaden. Om allt nytt och hur du har det. Lova det. Och Helnys stora händer hade kramat om hennes axlar, och under det vänliga, starka, lätta fanns allt det hon inte sa, eftersom prat inte kunde göra någonting annorlunda.

Nu hade hon den i en liten rund snidad ask hon fått av pappa en gång för väldigt länge sedan. Hans ansikte var otydligt nu, men inte hans röst, den var kvar inne i henne. Han hade sagt då att det var en snusdosa, och eftersom hon varit så liten hade hon trott att det var en dosa man blev sömnig av, och han hade skrattat och kramat henne in i sin stora famn. Nu visste hon bättre, men dosan bodde alltjämt under madrassen vid huvudänden, först därhemma, sedan på de andra ställena, och nu här, i mosterns lilla storstadsvåning, långt bort från hennes början.

Där låg den, tillsammans med mammas vackra, silversmidda örhängen, som hon aldrig hade eftersom de gjorde öronen ömma och röda och ännu var alldeles för stora för henne, som namnet. Den hade samma guldblanka färg som namnskylten på moster Agnes dörr ut mot det skumma trapphuset, den var len och sval mot kinden men värmdes fort i hennes hand. Fingertopparna fick söka och följa de upphöjda, skrovliga bokstävernas trygga spår, Myrsjöns Hemslöjdare 1948, och det broderade bandet, som tyngt kring hennes hals som en bestämd smekning den dagen, var brett och sidenglänsande.

Moster Agnes var noga med ordningen och hade inte velat ha den hängande på väggen- sånt är för skränande påfåglar, hade hon sagt, i vår släkt är vi alla arbetsmyror. Och Regina hade rodnat, för det var ju sant, hon hade velat att folk skulle se den, se att hon var någon också nu, när hon var ny, okänd, i ett annat, mörkare rum.

Agnes hade nog brytt sig om hemslöjd om hon orkat, för trots vad hon sade fanns hos henne, jämte myrflitigheten, samma skygga, färgskimrande fågel som funnits hos hennes syster, och också hos henne, Regina. Men det mostern med hjälp av sin mödosamt strängraka rygg nätt och jämnt orkade handlade om arbete, bestämda tider, upphängda kappor och rakställda skor. Och Regina förstod. En drottning i sitt eget hemliga rike behöver inte mer än så, tiden, väntan, arbetet. Hon diskar, hänger upp, ställer fram, gör undan, bär sin osynliga kronas tyngd, växer sakta i sitt eget namn.
Fågelns tid skulle komma. Under tiden brinner den lilla lågan av det en gång synliggjorda vidare i sitt hemliga rum, i handens stadiga värme.

Utmaning: Skriv om medaljer

Förvirra

Nu var det dags igen, de var på väg tillbaka, hon hade känt det på sig de sista dagarna. Känt igen.

Det var bara småsaker än så länge, ett otränat öga skulle inte ha kunnat urskilja mönstret. Men hon kunde, hon såg. Som i torsdags när posten kom, och det gick en lång stund mellan dunsen på hallmattan och ljudet av de ett, två, tre, fyra stegen bort till Nykvists dörr tvärs över trapphuset.
Som biträdena i ostdisken på Närlivs igår, som sett på henne där hon stod i gången invid när de trodde att hon inte såg, och sedan stuckit huvudena ihop, men nog såg hon.
Och som den nya, stiliga gossen på Coffe Cup alldeles nyss, artig och vänlig var han gubevars, men de var ju alltid det. Ett säkert tecken hon tidigt lärt sig att tyda. Han hade fumlat med hennes kaffekopp en lång stund på bänken bakom disken, med händerna just utom synhåll för henne, och sedan räckt fram muggen med ett leende och något ursäktande om att han inte var så snabb med plastlocken än. Och eftersom hon varit med förr och visste bättre än att avslöja sig hade hon besvarat vänligheten, tagit sitt kaffe och gått därifrån, fast hon egentligen borde ha kastat det rakt i hans vackra, falska ansikte. En av de första gångerna, hon visste inte hur länge sen men hon mindes att hon varit ung, rädd, oprövad, hade hon begått ett sådant misstag, blivit skrämd till ett utfall mot en av dem, och det skulle hon aldrig göra om. Att de hade medhjälpare inom polisen och bland läkarna hade hon fattat till och med då, ung hade hon kanske varit, men inte dum, de underskattade henne, hade alltid gjort det, från första början.

Sedan dess hade hon hade lärt sig, blivit skarpslipad. En värdig motståndare. Den odruckna kaffemuggen slängde hon i papperskorgen vid nästa korsning, när männen i polisbilen främst vid rödljuset tittade åt andra hållet. Så raskade hon på stegen vidare, ville skratta, de var så självgoda, så lätta att lura. Och de trodde att hon var enfaldig, lite tokig, nåväl, desto bättre för henne. Om de anade hur mycket hon visste skulle de bara bli än mer försiktiga, kanske byta ut sina rapportörer, ändra sina strategier, komma steget före. Men så länge hon spelade spelet väl, aldrig lät dem ana vad hon märkte, tänkte, anade, såg, var hon den som bestämde reglerna. Det var så hon kunde förvirra dem och få övertaget.

Ett så simpelt knep, det var nästan svårt att fatta. De trodde visst att kärringen gick på vad som helst, virrig, mumlande, prålklädd och trasig, jodå, nog visste hon vad folk sa om henne. Låt dem prata. Pratarna och viskarna var hennes bästa vänner, trasorna hennes trygga borg. Så länge hon såg ut som en harmlös tokkärring var hon trygg, fri, kunde lugnt iaktta dem, studera deras taktik, planera sitt nästa drag.
De var här nu, hon hade för länge sedan tappat räkningen på för vilken gång i ordningen. Men denhär gången var hon redo för dem, hon kunde känna det. De skulle bli förvånade. De skulle få se.

Utmaning: Skriv om att förvirra

Det är just nu jag reser mig

Tysta mig, bryt mig,
håll mig fast.

Hjälp mig att vara stilla. Andas.
Att lugna de klamrande händerna.
Att motstå sirensången, bara denna gång,
en enda gång, just nu, vet sedan inte mer.

Det är just nu jag reser mig
från nupunkten, varje gång det går
inte för det som ska komma,
inte för det vi vet,
men bara för nu.

Skuldens, klyvnadens svarta hundar,
som blänkande, vrenskande, gnyende livnär sig ur mig
deras käkar släpper tag
gnällande drar sig undan
De är av tid, förtär i tiden
Men detta är nu,
bara just nu reser jag mig


Utmaning: Skriv om nånting tufft

Efterfrågad

Alla som räknas vet att du är OK, pålitlig, alltid bra nog. Att det är till dig man ringer när det är kris och man inte har råd att chansa, att du alltid "sätter" det. När det verkligen gäller kan du läsa vad som helst, och din lite blyga och dimhöljda sopran lyfter plötsligt av egen kraft och blir en varelse av stål, guld och ljus, smidig, urstark och dödligt fokuserad, kapabel till vad som helst.
Du skulle kunna ta dubbelt så mycket betalt, men istället tar du det som erbjuds, som om du vore vem som helst, som om du inte visste, men jag tror nog att du vet. Någon gång har jag tänkt att det är som om du är rädd att ta åt dig äran av det som sker med dig. Som om den urstarka skulle vredgas och lämna dig om du någonsin tog henne för given.
Men detdär är ju förstås bara min egen fantasi. Allt jag vet är att när det gäller allt det praktiska är du lika dimhöljd och tafatt som någon av oss andra.

Du kan dyka upp blixtinkallad någon timme före konserten, sminkad och klar, samma person som vi känner från de tröttsamma vardagsrepetitionerna, och ändå inte. Du är ditt vanliga vänliga jag, men den vanliga tveksamheten är borta; utan att ursäkta dig och utan att trampa på någons tår kan du få saker att falla på självklar plats för de andra solisterna med någon av dina enkla anvisningar. Sedan är det dags, och du sjunger musik du aldrig hört förr som om du skrev den själv, just då. Kanske är det denna liveframträdandets ryska roulette som ska till för att du ska bli den du verkligen är, men inte kan vara under de mer gynnsamma omständigheter vi andra kräver för att kunnna "fungera" på vårt sävligt medelmåttiga vis.

Till vardags hinner osäkerheten ifatt dig, och du är av samma skröpliga ras som vi andra. Men när det gäller liv eller död, nu eller aldrig, då finns det ingen som du. Då väcks den urstarka, ljusa, väldiga varelsen, brer ut vingarna, oemotståndlig.
Det är obegripligt, och samtidigt är det som om jag skulle kunna förstå. Om jag någonsin flugit så högt. Men vi är ju fotgängare, jag och de andra.

Utmaning: Skriv om att vara efterfrågad

När det sker

Fötterna bär henne den vanliga vägen, tankarna är fria att syssla med sig själva och varandra. Hon går med ett stort lugn i kroppen, en vilotyngd. Kinder och näsa är köldnupna trots yllet, och ögonen tåras lite, men det är bara vinden, ingenting annat.

Hon har lämnat honom sittande där på caféet, sagt adjö och faktiskt bara gått. Annars har hon ofta svårt att gå därifrån, som om hon måste få lov först. Hon avskyr det, men kan nästan aldrig låta bli att söka hans blick, röra vid hans hand en enda gång till, trevande söka i hans röst, i hans ansikte. Ju mer hon försöker ta sig loss, desto värre blir det. Han blir irriterad, hon vet om det och skräms in i sig själv, utom räckhåll för förnuftet, hans eller hennes.

Och nu är hon plötsligt på väg ingen särskild stans alls, ensam, lugn och obekymrad en tisdag i februari. Nånting inom en tröttnar utan att man vet något och en dag har det släppt sitt grepp. Om det bara är tiden, man vet inte. Bara att det sker när det sker.

Utmaning: Skriv om att strosa

Fjäderboa

Jag vet inte... det är inte riktigt min stil. Tack, vad gulligt att du säger så. Men jag menar bara att det inte känns som jag, riktigt. Det blir så jobbigt när man liksom måste leva upp till det man har på sig, och på mig syns det så himla väl, du vet, det får liksom motsatt effekt. Hellre grå mus med värdighet, liksom, än grå mus med paljettbehå. Om du förstår.
Jag är inte "sån", jag bara... Förlåt, det är verkligen jättesnällt av dig att jag får låna, och jag har verkligen sett fram emot återträffen, det är bara dethär glamour-temat. Jo, jag vill visst följa med, det har jag ju sagt. Och du är helläcker i dendär, verkligen.
Klart du vågar. Spelar väl ingen roll vad jag har.
Nej, det gör det inte. Jag lovar, alla andra där kommer att vara jätteglammiga.
Jodå. Och jag är glittersminkad, titta.
Kan vara mer ja.
Okej, tack, du är bättre på sånt än jag.
Oj.
Jag... tack...
Ja, jag kommer. Nej jag tar inte bort nåt, jag bara..
Nej, fjäderboan har jag. Och tiaran. Ja, jag är på väg.

Utmaning: Skriv om glamour

Bärnstensfärgade

Fingertoppar mot strängarna,
fjäderspänt sviktande.

Dropptoner faller ur tystnaden,
bärnstensfärgade, inomlysta

Träet vibrerar mot hjärtat
sjunger fram det osedda, osagda

Som om den hemligaste drömmen
sedd, buren, glädjeväckt
känt igen sig själv

Utmaning: Skriv om förälskelse

Berit

Starka spadformade händer efter många års rejäla tag. Den satta kroppen än mer tunnformad av sköterskerocken, bestämda ben ner i foträta träskor. Är man rädd att ta i har man hamnat på fel ställe, brukade Berit säga, och säga vad man ville, men rädd var hon inte. Inte för de tunga lyften, brådskan, ansvaret, de glåmiga nattpassen, döden, döendet. De gamlas borttynande verkade inte komma henne vid, inte de anhörigas sorg eller likgiltighet.
Klapprandet av hennes steg genom korridorkilometrarna förebådade Ordningens ankomst. Ryggar raknade, småprat sinade och avstannat arbete återupptogs. Stävande för fulla segel genom avdelning 7, med en svärm sköterskeelever hängande och slängande som förskrämda jollar i hennes kölvatten, det är så jag minns Berit den Förskräckliga, den Beundransvärda, den Oefterlikneliga.

Utmaning: Skriv om muskler II

Den manliga mystiken

Vinterkvällskonsert
ett tjog vrålande finnar
ruskar min ryggrad

Utmaning: Skriv om muskler I

Ljuden

En följd av ljud jag vägrar minnas och aldrig kunnat glömma. Svischande genom luften, egg mot trä, så en dov duns, nästan helt dämpad av sanden. Jag tänker inte på det, och ibland väcker det mig, och när jag vaknar är jag ensam och det är alldeles tyst.

I kraft av alla sina medaljer, meriter, sin långa erfarenhet och sina många bedrifter i imperiets tjänst var det lord -- som satte agendan. I teorin delade vi alla fem på ansvaret och fattade besluten tillsammans, men ingen av oss andra kom någonsin i närheten av att utmana honom. Avvikande åsikter från mig eller någon annan av ungtupparna (och jag minns just nu inte ett enda tillfälle) bemötte han med en outgrundlig blick längs sin adliga näsa i riktning mot den olycklige, som snabbt fick vederbörande på rygg med blottad strupe. Att hänvisa till sin auktoritet och vandel hade varit långt under hans värdighet, allt motstånd vek undan.

Så i verkligheten var ansvaret inte mitt, säger jag mig i morgontystnaden, i verkligheten var det ju inte möjligt för en gröngöling i min ålder att gå emot honom. Och i detta fall var ju saken dessutom klar. Uppror mot imperiet måste kväsas snabbt och skoningslöst, och bybefolkningen måste ständigt påminnas om vem som bestämde, och det måste göras på sätt de förstod. Attacken mot lägret, då upprorsmännen försenade truppförflyttningen med flera dagar genom att släppa lös alla elefanterna, hade dessutom visat på en fräckhet utan motstycke. Särskilt den lilla detaljen med den ensamma kvarlämnade elefantungen, som tjudrats utanför lord -- s tält och som hälsade honom på morgonen efter kuppen med ett tunt och övergivet trumpetande ur sin lilla snabel, tydde på ren och skär ringaktning för hennes majestät. Med imperiet och med lord -- skämtade man inte- det var kanske den viktigaste läxan av alla.

Så när den unge upprorsledaren togs till fånga några dagar senare var påföljden given. Åtmistone minns jag inga ansatser till överläggningar. Det jag minns är väntan i middagshettan och solljuset, jag minns att ynglingen var i min egen ålder och mer rakryggad i sin dömda utsatthet än jag nånsin skulle komma att bli i hela mitt uniformstryggade liv. Och jag minns att hennes majestäts skarprättare nogsamt höll sabeln bakom ryggen när ynglingen darrande leddes fram och hans trotsiga skrattlystnad tvingades på knä, en gång för alla.

Och ljudet minns jag inte. Men bilden av sanden som sakta färgades röd har stannat i mig genom alla år. Som en påminnelse om vad jag är och vad jag inte är.

Utmaning: Skriv en text med orden Sabel, adel, vandel och snabel

Du är här

DU ÄR HÄR, står det med lugna versaler mitt på kartan över glasgallerian. Tack, jag undrade just. Till höger om dig nr 46- Systembolaget, mittemot nr 31- Naturapoteket. Och om du inte helt har kläm på höger och vänster- kolla om du har nr 22, McDonalds, rakt framför dig, och nr 13, Bokus, i ryggslutet, för i så fall är du inte bara här, du är också rättvänd. Fint.
Saknar nu bara DU SKA HIT. Ett diskret litet kryss vore nog för att göra mig glad, men nej. I valfrihetens namn utlämnas man åt vargarna och sitt eget usla omdöme. Vem är jag idag, Lindex, HM eller... eller KappAhl, det är frågan? Eller så var det nåt helt annat som var frågan.
Men jag är HÄR, i alla fall. Än så länge.

Utmaning: Skriv om en skattkarta

Egenskaper

Att ha sönder en väl fungerande människa: dela henne i egenskaper, somliga användbara.

Att längta efter något annat och inte veta om det. Pappa, är du verkligen där, är jag verkligen här, skulle hon kanske ha sagt om hon hunnit bli så tydlig innan hon blev otydlig.
Det hon gjorde nådde fram, tände liv i hans blick bakom trötthetshinnorna, så gled han undan och ifrån henne, det var alltid så.
För att rädda honom kvar försökte hon bli mer, göra mer av det han tyckte om, det roliga, det kloka, men det var för lite, varje gång. För fattig att köpa honom fri.

Utmaning: Skriv om en användbar egenskap

Mollusk

Jag sitter på biblioteket, framför hyllan om Ryggradslösa djur (Ugj).
Jag fattar vinken. Och jag skulle gå nu snart i alla fall.

Längs vägen

Den smala vägen har trampats bred
i heligrummet trevar girigblinda händer
Den som en gång bar dig, bara dig
skrattar nu på vingelhöga klackar
med vem som än betalar

Utmaning: Skriv om något dyrt

Kökshandduken

Han skulle kunna låta henne slippa ikväll.

Och plötsligt var det som om han blev trött ända inifrån märgen och utåt, som om han inte alls kunde komma ihåg varför han måste... måste visa henne. Ja. Påminna henne. För ibland var det ju som om hon glömde, hon liksom bara försvann för honom. Till och med medan han höll på att prata med henne, för Guds skull.
Som igår. Hon hade inte hört på, och han hade ju sagt åt henne tusen gånger att hon drev honom till vansinne med dendär minen hon hade. Han kunde ju själv se hur hon försvann inåt någonstans, och det var som om hon satt där och hånlog åt honom, åt hans fumlande med språket, med allt, och hånleendet blev allt segervissare ju mer han famlade, ju mer rasande han blev, och inget han sa hjälpte.

Det enda som alltid hjälpte hade hjälpt igår också, och efteråt hade han blivit alldeles lugn, som alltid. Hade sett på henne med ömhet där hon satt hopkurad och skälvande med kökshandduken pressad mot tinningen, hon behövde honom, och han skulle ta hand om henne, beskydda henne. Och hon brukade alltid ta emot honom, låta honom trösta henne, bli helt och hållet hans igen.

Men igår... Förlåt, älskling, men du vet ju, hade han sagt, som han blivit tvungen att säga så många gånger, eftersom hon aldrig lärde sig. Och hon hade sagt ja, jag vet, som hon brukade. Men hon hade inte sett på honom, och sen när han vände hennes ansikte mot sig och hon blev tvingad till det var det som om hon ändå var kvar någon annanstans, långt borta, utom räckhåll.
Då hade han låtit det vara. Men ingenting löser sig av sig självt. Och nu hade han bestämt sig: ikväll skulle han... på något sätt skulle han nå fram till henne. Han skulle få henne att förstå.

Utmaning: Skriv om att slippa

Gräsänder

Klockan ett en solig februaridag är är snöskuggorna varmblå.

Att vara parkdammsand på vintern: ruggträngsel,
ständigt kalla simfötter.

Oförställd glädje, alldeles ny: återförening
mellan baskertant och bordercollie utanför konsum.

Höger fot framför vänster, tvärtom, upprepa.'
Andas in vinterljuset.

Utmaning: skriv om något njutbart

B-post

Tomteboda Postterminal var ett Aniara på drift genom decembernatten. Det bleka ljus som föll ut genom fönstren kom bort sig i snöslasket längs vägen mellan busshållplatsen och entrén, där nattskiftarna kom lommande med axlarna uppdragna i tyst och gagnlös protest mot ruskvädret.
Terminalhallen var stor som en flyghangar och skoningslöst belyst med ilsket nyktra lysrör i tusental. Inte smickrande för någon och minst av allt för härjade nattjobbare, tänkte hon, medan hon fortsatte från entréhallen mot Avdelningen för Företag, B-post, som låg ett tjugotal meter bort i byggnaden.

Omid var förstås redan där, och i full gång med att fylla de blå backarna med kuvert och lasta dem på sorteringsmaskinens löpande band. Hon såg hans lugna, metodiska rörelser, de handskklädda händerna som lyfte och ställde ner. Så såg han henne komma, och log och vinkade med hela armen innan han vände sig mot bandet igen. Lyfta, ställa. Hon överraskades av en liten rörelse i idemörkret i henne, som ett leende som glimtade till och var borta.

Jobbet passade henne för närvarande utmärkt, det tog tid och gav pengar och gick fint att genomföra på autopilot. Utsikten att få vara ett håglöst spöke bland andra på betald arbetstid hade tilltalat henne, och när Omid redan från början bemötte henne med samma glada vänskaplighet som han visade alla andra blev hon nästan irriterad. Som om han brakat rakt igenom "tillträde förbjudet" bara för att reta henne.
Men eftersom hans värme var alldeles opersonlig och inte krävde något av henne kom ilskan av sig. Han lät henne vara spöke, hon lät honom vara glad, det gällde bara några veckor, och ärligt talat, hur mycket kan hända mellan en plastback och nästa.

Och nu var julruschen nästan över och med den jobbet, och där gick hon, med sitt mörker tyst och svart som vatten. Ännu ett arbetspass av oräkneliga blå backar låg framför henne, åtta timmar av ständigt samma rörelser, inget onödigt prat, en evig mekanisk dröm i lysrörssken.

Utmaning: Skriv om ett nattjobb

Östan om sol

Inte här.

Med bara fötter över fjolårsgräs
där luften är tunn, blicken stum

Inte nu, senare.

Timmar, år, utan rörelse
och utan kropp.
Ansikte som inte blir till-
självdött svar på oställd fråga

Annorland, östan om sol

där väntan är ljusgenombruten
där tiden andas, ovetande, stadig, orädd
eld utan rök, glöd utan aska, brinnande

där linden den grönskar så väl

Utmaning: skriv om ett lyckligt slut

Mangeln

Hos farmor och farfar fanns en mangel i källaren. Den stod i hörnet under källarfönstret, som släppte in nog med ljus för halvskum källardager. Jag har inget minne av tända taklampor i det rummet.

Mangeln var farlig, för där kunde små fingrar komma i kläm. Att hjälpa farmor att vika och sträcka de fuktiga lakanen var roligt, men sedan fick jag inte hjälpa till mer. Efter många förmaningar vågade jag knappt ens snudda vid mangelduken, och jag kommer ihåg att hotfullheten sträckte sig en bra bit ut i rummet. Om mangeln var påslagen eller avstängd gjorde ingen skillnad, jag höll mig noggrant utanför dess kraftfält av farlighet.

I en minnesbild- som lika gärna kan vara dröm eller fantasi- står jag på tröskeln till källarrummet och ser in i eftermiddagsdunklet, bort mot den mörka skepnaden under fönstret. Jag måste ha tassat nerför källartrappan utan farmors vetskap, som om den den respekt hon inpräntat i mig lämnat ett avtryck av lockelse. En maskin som kan vara farlig även på strömlöst avstånd måste helt visst vara något mer än bara en maskin; en levande, kraftfull varelse med tyst och manande röst.

Dragningskraften kändes tvärs över rummet, ända fram till tröskeln där jag stod. Jag tror att jag tog ett eller annat prövande steg bort från dörröppningen, kände trygghetsbandet sträckas, nästan vågade ett steg till, och sedan blev stående i halvdunklet. Efter en stund vände jag och smög tillbaka uppför källartrappan.

Att krypa ner mellan svala manglade lakan öppnar än idag dörren till farmorsvärlden.
Det och börsnoteringarna på lunchekot.

Utmaning: skriv om lakan

Uppseendeväckande

Bra eller dåligt, han visste inte. Men nu hade de i alla fall fått något att fundera på, sade han sig, och det kunde de gott ha. Lätt för dem att sitta där och tycka och bedöma, de hade ju sitt på det torra. Tummen upp eller ner, liv eller död, varför? För Vårt Kejserliga Höga Nöjes Skull. Vad visste de om att våga sig själv, ingenting.

Och han, som de andra kulturgladiatorerna, tränade att kämpa för sitt liv på det sätt som mest behagar kejsaren, fick svettas med ännu en ansökning, ännu en presentation, med att ännu en gång ge allt för att kanske beviljas något, eller också ingenting, vem kunde veta. Nå, denhär gången hade de åtminstone sett honom, han hade tvingat dem till det. Pengar eller inga pengar, projektets vara eller icke vara, det var det värt, bara att få se lite av den blicken. Det kan inte vara sant-blicken, hur vågar han-blicken. Över på en bråkdels sekund, men omöjlig att ta miste på: den ömma punkten var nådd, bra. Så känns det, mina damer och herrar, nu vet ni.

Inte så att han velat provocera, det han gjort därinne framför härskarpanelen var verkligen, egentligen, bara en mycket tydlig illustration av hela projektet, låt vara att det gått honom en smula ur händerna, att det inte riktigt blivit så som han tänkt sig, att han gått lite för långt. Men det enda han ville var ju att få arbeta i fred. Någon gång ville det ju brista. Att stå med mössan i hand i evighet med ryggen alltjämt lika fri och rak som på den första dagen, Gud förlåte honom, men det låg visst inte för honom.

Så hade han väl låtit sig krökas en aning, bli krum och skev. Trängre, skalet lite hårdare. En giftig välsignelse inför nästa avslag.

Han såg sig omkring i korridoren där han satt. En trasig, bågnande mapp överfull med hundörade papper på golvet invid stolen där han slagit sig ner, hans ryggsäck, hans slitna skor. Det går som det går. Samla ihop dig. Vidare. Stå upp, ta din kropp och gå av scenen.

Utmaning: Skriv om att se upp

Under snön

Hon brukar helst vilja döda sina drömmar själv
Kväva dem späda, utan åthävor.

Nu är den där.
Född mellan natten och morgonen
Innan ljuset mellan is och himmel
som ett spår löper fram

Skör och klar
en ishinna, ännu osedd
Ännu inga ord

Att bevara sin dröm från sig själv,
sin egen ostadighet
I en skyddad värld inom världen, värnad och värmd under snön
hemligspirande, tyst


Utmaning: Skriv om att vara insnöad

Serviceblues

En snabb och smärtfri död, tänkte hon. Här och nu, genast.

Om inte det går, en katapultstol.

Lobotomi går också fint, men den måste genomföras nu på ögonblicket, innan tanten öppnar munnen igen, och jag lovar, det är på väg, jag kan se det komma, nu kommer det.

"Är det verkligen det bästa du kan åstadkomma, när jag stått här och köat halva dagen? Skymda platser? Var är dendär trevliga flickan som brukade jobba här förut innan du började?"

Karma, tänkte hon.

Sen tänkte hon: Bukandning. Professionalism. Integritet.

"Just den dagen, ja tyvärr. Men det ser ju mycket bättre ut på de senare föreställningarna. Redan den fjortonde, till exempel.."

"Hon hade nämligen en helt annan inställning, och försökte alltid..."

Motorsåg, tänkte hon. Blod.

"Den sextonde också", sa hon.

"Att avbryta en kund är ingen vidare bra service. Eller vad tycker du själv?"

Avtrubbning eller transcendens, tänkte hon. Vilket som nu går fortast.

"Ja, förlåt", sa hon. "Ni kan alltså inte varken den fjortonde eller sextonde? Så tråkigt".

Ödmjukhet. Sedär, känns redan bättre. Kanske håller jag på att bli god.

"Tråkigt är det minsta man kan säga. Man kunde ju tycka att ni borde vilja vårda era stamkunder lite bättre förstås, men ja ja, så är det. Kom Fifi, här har vi inget att hämta mer sen hon slutat, vad hon nu hette. Adjö."

Fortfarande god, tänkte hon. Samt bönhörd. Tack.

Platsbankspoesi

Mycket med jobbsökandet är inte jättekul, men ibland dyker det upp saker som får en att piggna till. Som till exempel dessa guldkorn ur Platsbanken:

Sökes: Incident & Problem Manager (fixa allt jobbigt åt oss. Fair enough, det vill vi ju alla att nån ska göra. Men det är minsann inte alla som pratar högt om det.)

Senior husmor sökes (matchvikt 120 kg eller mer. Skäggvårta. Händighet med stekpannan som tillhygge en merit.)

Sökes: Prestigelös redovisningsekonom (Kan inte riktigt sätta fingret på vad som är roligt med detta. Men nånting är det. Förslag?)

Niagarakaninen

-Gumman, nu är det så att alla vuxna inte... Vad sa du att farbrorn sa för nånting?

-Vilken farbror? ICA-farbrorn?

-Nej, inte han, farbrorn som stod och tittade på kaninerna med dej när du var i djuraffären, medan jag var inne på banken, alldeles nyss? Han som gick precis när mamma kom. Vad sa den farbrorn till dej?

-Jo först när jag stod och tittade på den stora tjocka med väldigt lång päls, niagarakaninen, då frågade han om jag tyckte om kaniner, för det gjorde han. Och så frågade han om jag var ute på vift alldeles själv. Mamma, hur är man på vift?

-Det... det är när man är ute på äventyr. Eller bara är ute och går. Vad... vad sa han sen?

-För jag trodde att vift var en såndär liten flagga med pinne och jag sa inget alls då för jag förstod inte. Och då frågade han var du var nånstans, och jag sa banken, och då sa han att då kommer du väl snart. Och då sa jag ja.

-Ja... vad bra. Och vad hände sen, var det då han gick?

-Nej det var precis först. Men mamma han var jättesnäll och ville också titta på niagarakaninen. Och så frågade han om jag trodde att kaninen kände sig ensam för den är ju alldeles själv i buren, och vi tittade tillsammans och då kände jag att han luktade lite konstigt. Som pappa luktar ibland fast mycket mer. Och så sa han att han också hade kaniner, flera stycken som också hade jättelång päls och att den var alldeles mjuk, och han sa att dom heter gåra-kaniner och inte niagara-kaniner, mamma, heter dom det?

-Sa han att han hade kaniner? Hade han dom hemma hos sej?

-Ja flera stycken tillsammans i stora burar så att dom inte blir ensamma. Och att man fick ta ut och klappa dom, han sa att hos honom var det inte som i djuraffären, där kan man bara peta lite genom gallret fast det får man inte heller och jag petade bara pyttelite. Och så sa han nåt mer men det hörde inte jag för då såg jag genom fönstret när du kom. Och jag blev glad och vinkade, och så pekade jag på dej och så sa jag "titta där kommer min mamma!", fast då hade han redan gått och han sa inte hejdå eller nånting. Mamma, om jag hade en kanin, då fick jag väl ta upp den hur mycket jag ville? Och jag skulle VISST komma ihåg att mata den, jag är mycket större nu.

-Gumman... vi har ju... du är...

-Jo, det skulle jag visst det! Jag lovar, jag VET att jag skulle det. Och förresten har pappa sagt att om jag bodde hos honom skulle jag kunna få ha en kanin.

-Har pappa... Vännen, hör här, lyssna bara på mig först. Först ska jag bara säga nånting jätteviktigt, jag vill att du lyssnar, och det är inte om kaniner och inte om pappa. Hör du på vad jag säger? Det är inte alltid man kan se skillnaden utanpå folk. Gumman, hör du på mej?

-Mmm. Aj mamma, inte så hårt, jag hör ju på. Vadå för skillnad? Vad är det man inte kan se?

-Förlåt, vännen. Men hör nu, det är såhär. Jag har ju sagt till dej att om du kommer bort ska du alltid säga till någon vuxen, så hjälper dom dej att hitta mej igen, eller hur? Att du inte ska vara rädd, för det finns alltid nån vuxen som kan hjälpa dej så att du kommer hem.

-Mm. Som på IKEA en gång när dom ropade på dig jättehögt i hela högtalarna och så kom du.

-Precis. Och du kommer du ihåg hur snäll hon var, flickan som hjälpte dej då? Men det som är viktigt, det jag skulle säja, är att alla vuxna inte är såna. Du vet dom som sitter och dricker öl där på bänkarna utanför tunnelbanan och ibland pratar dom och sjunger ganska högt, dom skulle du ju inte gå fram och be om hjälp om du hade kommit bort, för dom är du lite rädd för. Men så finns det såna vuxna som ser ut alldeles som vanligt, som pratar som vanligt, men inuti är dom inte snälla, fast dom kanske säjer att dom är det. Förstår du?

- Ja... men...

- Så eftersom man aldrig helt, helt säkert kan se om en vuxen är... snäll på riktigt, ska du inte prata så mycket med farbröder som kommer fram och börjar prata med dej, förstår du? Och aldrig, aldrig följa med dom nånstans. Även om... Hur många kaniner dom än säjer att dom har. Eller godis eller vadsomhelst. Förstår du?

-Ja. ja mamma jag förstår. Men mamma...

-Ja?

-Ibland känns den. Skillnaden.
Och mamma, jag ÄR faktiskt mycket större nu. Än jag var för jättelängesen när jag var för liten.

Utmaning: skriv om att se skillnaden

Jämrande just

Ett tyst, utdraget jämrande, därefter ingenting. Så tyst att det knappt fick fäste i henne: det var nog inget. Inbillning. Ändå upphörde hon att andas för en stund, hejdade nyckelns rörelse mot överlåset, väntade. Nej. Ingenting mer än surret från de flackande lysrören.

Hon bestämde sig. Inte nu, inte någon av de tidigare gångerna, över huvud taget inte.
Man kan faktiskt välja, påminde hon sig. Man kan låta de underliga tankarna växa som mörkerbleka parasiterande slingerväxter, eller man kan rycka upp dem med rötterna, och nu gjorde hon det, numera var hon en sådan som bestämde sig, som drog fram i ljuset och ryckte upp.

Hon satte sig i rörelse, lugna jämna steg mot hissen, så går en som inte tvekar, tryckte på knappen, väntade, lyssnade inte. När man väl bestämt sig är allt som vanligt igen. Hissen kommer, man ger sig av, gör det man tänkt göra. Och när hissen dröjer är det just inget konstigt med det, hon är högst upp och den är förstås längst ner, fullt naturligt. Man står där ännu en stund, men inte för att man lyssnar efter ljud som inte finns eller tänker tankar man gjort sig av med, och i vilket fall som helst inte för att man drar sig för att ta trapporna.

Och man lyssnar inte och hissen kommer inte och lysrören slocknar inte, hon har anmält dem till fastighetsskötaren flera gånger, sagt att vad händer om det blir kolmörkt och någon gammal människa går och snavar, trapporna är branta och hissen kan ju gå sönder, men inte blir det gjort. Det är väl ändå inte för mycket begärt, det är väl inget konstigt med det? Men han hade tittat på henne som om han vetat. Att det inte handlade om trapphusets gamlingar men om henne själv, att hon var rädd.

Men hon var ju inte rädd, så han kunde tänka vad han ville, eller hur? Hon hade dragit fram allt detdär i ljuset en gång för alla, bestämt sig. Och eftersom hon inte var rädd och hissen uppenbarligen inte skulle komma var det bara rätt och riktigt att vända sig och gå mot trappavsatsen där stegen försvann ur sikte, ner i halvdunklet.

Förbi grannens dörr och därbakom var ingen, därinifrån hördes ingen tyst uppgiven jämmer, ingen bön om hjälp till vem som än kunde höra och som inte nådde någon annan än henne själv. Om där varit någon skulle hon ha gjort allt för att hjälpa till, hon skulle inte bli en sådan som låtsades om ingenting, som svek.

Inte ett ljud förutom lysrören, och hennes stadiga steg mot trapporna, så låter steg som vet vart de ska, som bestämt sig.

Utmaning: 5 ord på J, använd minst 2 i berättelsen. Mina 5: Jämrande, jamning, just, jakande, jubel

Kryptiskt

Världen talar ett språk jag inte förstår. Tingen, händelserna.

Jag vet ju att där finns sammanhang och mening. Kan finnas. När sambandet, samspelet mellan min svalnande tekopp och snötäcket på taken därutanför, hur de vilar mjukt och tungt och alldeles stilla, när det hemliga samtalet dem emellan plötsligt öppnar sig.
När axeltröttheten och damråttluddet möts i vänligt samförstånd, äntligen: axelluddig, dammtrötthet.
När kampen att förstå upptäcker sig omfattad av det alldeles enkla.

Där ser man, verklighetens språk talas redan på botten av mig själv, innan grammatiken och tydlighetskraven fått det att skämmas, krympa samt inordna sig i allmän rätlinjighet.

Världen just nu- kryptisk, otillgänglig, bortvänd. Men hur skulle du själv bete dig inför en sådan krävande, sökande blick? Låt den vara lite. Ta risken att låta andningen sköta sig själv en liten stund.

Utmaning: Skriv om en kod

Blogg upphittad

Är inget vidare på dethär med bloggar. Satt just och försökte sluta titta i min navel (se tidigare inlägg)- vad göra, hur få fart på hjärnan? Tog upp min fantastiska sommarskrivkurslärares länktips, kollade Skrivpuff, knåpade enligt anmodan ihop några ord som nog aldrig stått i just precis exakt den kombinationen förr, blev så glad att jag glömde min navel i flera minuter, klickade omkring lite här och där för att försöka begripa om jag liksom blivit inloggad eller medlem eller nåt liknande på kuppen, och hittade... denna min bortglömda blogg. En mycket liten, mossig och lutande gravsten på den enorma, världsomspännande bloggkyrkogården ("testing testing! Verkar roligt dethär med blogg!". Dödstystnad. ).
Not dead, only resting. Bonk bonk. Titta, vad var det jag sa, nu sprattlar den!