onsdag 22 september 2010

stigar

Över den tysta gyllengröna mossan
blir skogen stiglös. De kvällsröda stammarna
slutade tala med varandra
långt innan jag kom.

Ur dovt mjukt mörker under barrgrenstaket
famlar smala skälvande benfingrar, dödsilvergrå

I spegeltjärnen, mellan sträva stammars granmörker
där dybruna skuggor flyr undan, bortom, djupare
I ögonvrån den enda bleka lågan
går flackande förlorad i det grunda

Här, där språkets stig mynnar i ingenting
tar en annan sin spårlösa början


utmaning: skriv om skog

6 kommentarer:

Y sa...

Alt är vackert. Sista meningen vill jag inte släppa inatt. Om och om igen. Orden sjunger i mig. Så rent. Jag går i din skog.

Och jag ler, du tänkte på bokskogskatedraler, det ord som jag fick över och har sparat är "skogstjärn" ;)

På det viset sa...

Ah, vad poetiskt!

Vackra formuleringar, tycker mycket om:

De kvällsröda stammarna
slutade tala med varandra
långt innan jag kom.

marmoria sa...

Yes! Möjligen förutom "granmörker".

foxy sa...

Mycket vackert!

Lillemor sa...

Håller med Y om den sista meningen. Den är en pärla. men också det flackande grunda. Märker vad jag saknar när jag inte läser, inte skriver.

Anonym sa...

... när man slutar nå fram till varandra ... de sorgsna, tunga stegen tonade fram hos mig i denna text. Vackert och bra beskrivet - jag befinner mig i din skog i varje sekund jag läser.