Alla som räknas vet att du är OK, pålitlig, alltid bra nog. Att det är till dig man ringer när det är kris och man inte har råd att chansa, att du alltid "sätter" det. När det verkligen gäller kan du läsa vad som helst, och din lite blyga och dimhöljda sopran lyfter plötsligt av egen kraft och blir en varelse av stål, guld och ljus, smidig, urstark och dödligt fokuserad, kapabel till vad som helst.
Du skulle kunna ta dubbelt så mycket betalt, men istället tar du det som erbjuds, som om du vore vem som helst, som om du inte visste, men jag tror nog att du vet. Någon gång har jag tänkt att det är som om du är rädd att ta åt dig äran av det som sker med dig. Som om den urstarka skulle vredgas och lämna dig om du någonsin tog henne för given.
Men detdär är ju förstås bara min egen fantasi. Allt jag vet är att när det gäller allt det praktiska är du lika dimhöljd och tafatt som någon av oss andra.
Du kan dyka upp blixtinkallad någon timme före konserten, sminkad och klar, samma person som vi känner från de tröttsamma vardagsrepetitionerna, och ändå inte. Du är ditt vanliga vänliga jag, men den vanliga tveksamheten är borta; utan att ursäkta dig och utan att trampa på någons tår kan du få saker att falla på självklar plats för de andra solisterna med någon av dina enkla anvisningar. Sedan är det dags, och du sjunger musik du aldrig hört förr som om du skrev den själv, just då. Kanske är det denna liveframträdandets ryska roulette som ska till för att du ska bli den du verkligen är, men inte kan vara under de mer gynnsamma omständigheter vi andra kräver för att kunnna "fungera" på vårt sävligt medelmåttiga vis.
Till vardags hinner osäkerheten ifatt dig, och du är av samma skröpliga ras som vi andra. Men när det gäller liv eller död, nu eller aldrig, då finns det ingen som du. Då väcks den urstarka, ljusa, väldiga varelsen, brer ut vingarna, oemotståndlig.
Det är obegripligt, och samtidigt är det som om jag skulle kunna förstå. Om jag någonsin flugit så högt. Men vi är ju fotgängare, jag och de andra.
Utmaning: Skriv om att vara efterfrågad
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Fantastiskt porträtt. Får ståpäls. Av metamorfosen och av de sista raderna, där du fångar något jag känt men aldrig kunnat formulera.
Gillar inte: citationstecknen runt "sätter".
Tveksam till: sopran blir varelse. Just ordet "varelse". Jag förstår ju men jag tycker det är för handfast. "Gestalt"? Äsch, jag vet inte.
Håller med marmoria, underbar porträttering av henne. Tyckte om hela texten och dina formuleringar.
Tycker om, speciellt sista stycket.
Mycket, mycket vacker text som gör mig nyfiken på personen du berättar om. Får vi veta mera.
Vackra formuleringar. Håller inte med marmoria. Jag tycker varelse passar bra. En röst kan kännas som ett eget väsen, en egen påtaglig kropp, med egna starka (eller svaga) egenskaper.
Välskrivet och poetiskt!
"det är som om du är rädd att ta åt dig äran av det som sker med dig. Som om den urstarka skulle vredgas och lämna dig om du någonsin tog henne för given." Jag ryser när du sätter ord på en rädsla som verkligen, verkligen finns. Tycker mycket om din text!
Skicka en kommentar