Ditt ansikte förråder inte att du bär på en skatt.
Men sättet du går. Lättheten.
Att köpslåendets tid är över.

Förut trådsliten av förvärv och förlust,
rörelserna dova och svultna.
Nu är du på vandring.
Du har lagt av dig, du bär fram.
Vägen ger sig själv.

Till kvällen vilar du fötterna en stund.
Det du bär är ett bröd.
Du äter litet, det bär dig vidare
växer, förnyas, skyddat från ögon och ord.

Du tar det utmätta. Stegen, brödet mäter ut.
Överflöd eller knapphet; det som ges.

Så att du kan vara där i gryningen
när vägen vaknar.

Utmaning: Skriv om måttfullhet

Klicka på OK

Coop Nära. Coop jättejättenära.

De vill väldigt gärna få komma ännu längre in i mitt liv. I min plånbok är de redan, men det är som om det inte riktigt var nog. De vill djupare.

Med mitt yrke borde jag veta bättre, jag om någon. Men fan, vem är perfekt. Man vill ju vinna nåt på cirkusen, om man nu inte har nåt annat val än att vara med. Även om det bara är popcorn.

Så där går jag snällt med min plastkorg som ett får i fållan, längs hyllorna, genom "pester power"-zoonen bort mot "skäm bort dig själv"-upplägget (veckotidningar, doftljus och choklad i självklar svit), slår det mig att jag inte kan vinna, inte i längden. Det är en win-win. För dem.

Och för mig finns ju alltid doftljusen, på medlemserbjudande denna vecka dessutom.

Rätt djupt in i mig har de ju faktiskt kommit redan.
De vet hur ofta jag köper schampo. Vilken storlek på tampongerna. Hur stor andel kravmärkt. Hur det nya årets saltåbröd och torkade frukt avlösts av svampiga polarkakor och mars-bars. Måndagens glåmiga tröstköp, fredagens råvaruorgier. Hur ofta, hur mycket, och vid vilka tider.

- Kom hit och kolla, det kom upp en dialogruta här på henne. Överför till deppsingelregister? JA / CANCEL / REMIND ME LATER / - MER INFO.

- OK, det är första gången för dig, eller hur? Jag ska visa dig. Du klickar längst till höger. Beslutsgrund: Tre månader av extremvärden på frysmiddagar, skumbad och konfektyr. Och om du klickar SKICKA nu, så går dehär uppgifterna direkt till en särskild grupp bland våra samarbetspartners som jobbar med sånt. Du vet, dejtingsajter, terapeuter, hudvård, hela "you're worth it"-kitet. Ja visst är det otroligt...

Om kunderna vet? Jomen bra, vi tar den biten nu också, rätt vad det är får du frågan. På dendär ansökan om medlemskortet, på baksidan, i tredje spalten typ två tredjedelar ner... ja, det är inte så lätt, men det är ju en massa text som ska in, så det blir lite pyttigt... men där står i alla fall detdär om "jag godkänner att", klart och tydligt, det skriver dom ju under på när dom skriver under, och "tredje part".

Okej, vi tar denhär tjejen som exempel. Säg att du klickar SKICKA nu. Och så imorgon när hon öppnar sin mejl kommer det till exempel upp annonser om kbt, chokladabonnemang, pilateskurs och spikmatta och you name it. Svisch, bara, innan hon vet ordet av sitter hon på kramadigsjälv-kurs, bara för att du klickar där. Ja, jag vet, det är en jävla häftig känsla. Man syns inte,hon vet inte, och ändå... första gången för mig var det nästan som...
Men kolla, vilken guldkalv. Snittar två pocketar i veckan sen nyår. Stackars brud. Henne kan vi kränga till bokklubbarna också. Visst, här till vänster kan du få ner en meny med andra sändlistor. Kör hårt bara. Våga, var lite kreativ!
Jadå, du får köra själv nu, jag lämnar dig, dethär går ju jättebra. Om du vill kolla nåt mer innan du bestämmer dig klickar du bara på "kundprofil". Kan vara bra att kolla runt lite bara för att lära sig.
.....

-Du... Alltså.. Kan du komma hit igen ett tag. Vet inte om jag gjorde nåt fel, det kom upp en ruta igen och jag får inte bort den och den blinkar rött, kolla. Vad gjorde jag?

- Å fy fan. Men du det var skitbra, så får du se det också. Den kollar av mot Facebook också, och vissa yrken... här, kolla: Journalist. Och inte vilken som helst heller. Integritetfrågor. Klicka här så ser du.. archive, ja. "FRA- en baggis". Fan, den har jag hört om. Hon skriver att hela FRA-debatten blåstes upp av näringslivet. Ja, för att avleda uppmärksamheten från konsumentintegritetsdebatten. Jo, men det var ju på gång ett tag, om Google och medlemskort och register och allt det där. Sånthär.

Du, vi låter henne vara tror jag. Hon skulle nog märka om... Gå ur hela detdär, klicka på krysset. Bra.

Och så högerklickar du vid namnet och väljer "lås för redigering?". Och bekräfta.
Bra. Puh. Svettigt nära..

Och så välj "stäng kund". Nej förresten, jag ska visa dig en grej till först. Vi ska slänga åt henne lite extra bonuspoäng. Ja kolla på bilden här, hon ser ju inte glad ut, eller vad säger du. Kan inte vara kul att vara så arg jämt. Och dumpad dessutom.
Äsch, jag har bara en sån dag idag. Jag vet inte, hon är ju faktiskt ändå... du vet, kund. Nej, jag vet inte, ibland bara känns det sådär. Och då ska man gå på det, tycker jag.

-Ursäkta, får man komma förbi.. tack.
Rycker till, vänder min säkerligen glasartade blick från kattmaten, ler ursäktande.
Måste ta tag i dendär artikeln. Eller om det kan bli en pjäs. Komisk.
Sätta igång, få den skriven. För att få ut den ur huvudet, om inte annat.

Bara torsdag. Ingen mars-bar.
Ja, jag ska. Nu ikväll är det dags. Fullkorn.

Utmaning: Skriv om ett medlemskort

Bleknar

I djuphavsmörkret. Stjärnlös rymd, en utochinvänd evighet.

Där ljus aldrig funnits. Allt djupare, drömlösare. Dödsfostervatten.

Omöjligt, grundfrämmande liv. Embryonala, osannolika, osedda.
Kommer aldrig att födas. Linjetunna, skälvande.

Det finns vibrationer, rörelse, det finns lukt. Av bytets ätlighet,
vaksamhet. Smekande hinnor, hud, blekvitt, mjukt.
De som äter, och de andra, de som skingras. En ögonblicksrörelse, snabbare än skräck, före den, och så ingenstans. Återigen dold under, bakom. Vajande, väntar.

Urcell, vägg som delas, det finns ingen tid,
en oändlighet av ingenting, av inget ljus.

Varelser som är bara ögon, blinda, allt större.
Benutspända, onämnbara. Ur en dröm, omöjlig att minnas.

Utmaning: Skriv om att blekna

Glöd

Att brinna för konsten är en klysha. Något för mecenater och dilettanter.

Du brann i konsten, som på bål. Du var dess bränsle. Sedan aska.

Oroligt, mosterligt, ville jag tala med dig om att glöda. Om att elden måste tämjas, brukas, för att livet ska orka bära. Det bröd du kan leva av gräddas på glödbädd, inte i masugn, försökte jag.
"Man måste ge allt för att få allt", sa du, med ögon som brann. Ögon som i mig inte såg nåt annat än ett öde värre än döden, kompromissen. Och kanske en frestelse.

Du var så ung, vitglödgad, skör. Du bekämpade min välvilja som om om jag varit den Lede själv och du en ung nunna. För tio år sedan hade jag gjort samma sak.

Om jag bara kunnat ge dig det jag har, det jag en gång fick gräva fram ur min egen aska. Men jag kunde inte. Det kan inte gå. Man måste dö sina egna dödar.

Kanske hade du rätt, kanske blev jag bara en antydan, ett spår.
Men en gång brann jag som du. Och nu är jag här. Den kompromiss jag blev är här.

Det är inte du.


Utmaning: Skriv om bröd och glöd

Tromsøbrua

Bron framför brukar bli tydlig först när den bakom är bränd. Det händer att jag själv bränner den.

Den är osannolikt, oroväckande spenslig i konstruktionen, den välver sig högt över det svartgröna vattnet, nära nollgradigt också nu på försommaren. Spänd som en pilbåge tar den spjärn mellan ön och fastlandssidan.
Tromsøya skjuter rygg upp ur havet, med blicken vänd inåt och nedåt, mot köld, mörker och urberg. Har med uråldrig, geologisk envishet hållit avståndet till fastlandet sen långt innan den struntviktiga människoparentesens början. Den tunna brobågen som ser ut att skjuta ifrån, utåt havet, är vårt nervösa konstaterande av ett faktum som inte bryr sig om oss ett enda dugg.

Mitt besök är kortvarigt, Ishavskatedralen måste ses. Den skär sig fram ur bergssidan, ett bländvitt, uppåtriktat yxhugg. Våra strövtåg har fört oss långt från huset på ökrönet, och går vi tillbaka och hämtar bilen hinner vi inte till mässan. Vi tvekar; åskvädret har stått och vägt mellan tanke och handling hela morgonen, med glesa, tunga droppar och plötsliga vindkast. Dessutom är jag höjdrädd, eller har varit. Vem vet, kanske är det annorlunda nu.

Katedralen lyser solvit och nära över sundet, och om åskan inte kommit till skott än kan den nog vänta en stund till. Jag bestämmer mig för att bilbron är bränd och vi bestämmer oss för gångbron. Den är smal, men har höga, stadiga räcken med långa, revbenslikt inåtkrökta ribbor längst upp. For å avstyre selvmord, upplyser min väninna muntert. Jag, som inte minns när jag sist var så angelägen om min överlevnad, ler tunt och klamrar mig stadigare vid räcket.

Vindstyrkan tilltar med höjden över havet, och när vi är nära brons vändpunkt har vädret bestämt sig, åska får det bli. Vi gör det vi kan, klamrar vidare, steg för steg, bortkomna insekter. Havet fradgar i grönt och vitt, och hisnande långt under oss passerar ett sträck av stora vita fåglar, dansande mot stormbyarna. Jag kniper ihop ögonen, längtar bakåt, håller fast med insektsfingrarna. Fortsätter.

Ovädret följer oss hela vägen, vi tumlar andfådda in i orgelbruset. Med droppande kläder förblir vi stående längst bak i salen, ett schakt av is och grått ljus. Lagom till den sista psalmen har vi hämtat andan. Se solens skjønne lys og prakt.

Utmaning: Skriv om en bro

Bäcken

Det lilla leendet, en bäck som vindlar sig fram inifrån, ur källan. En häpen gyllene förvåning, en växande flod.

Det ohejdbara gapskrattet väller fram, hon har plötsligt fått se sin egen styrande, ställande ängslan. Det är något rörande över det hela. Med allvarsrynkad panna, strängt upptagen med att göra, ordna, bemästra, ser hon sig ränna omkring dagarna i ända i full stridsmundering och med packning för alla eventualiteter. Sin egen sammanbitne, dödsförskräckte härförare. Ger order. Tar namn. Pekar med hela handen. Behåller ryggen fri och fienden i blickfånget.

Älskade vän, vill hon säga till det råttskållade själv hon blivit varse, det är ju ingen fara, men samtidigt är skrattet på väg att vältra sig fram ur henne igen. Allt detta förskrämda, förnumstiga allvar. Det är ju som om Guds lilltå plötsligt fått för sig att den är ensam i universum, nu och med förtvivlans mod tagit itu med uppgiften att bygga upp sitt alldeles egna, självständiga liv. Sitt oförvägna lilltåliv.
Skrattet bubblar fram om och om igen, hon har sett vad hon är. Sannerligen inte mycket att skryta med. Vilken lättnad.

Utmaning: Skriv om ödmjukhet

Papperet

Efter ett par månader med sin nya operatör har hon nu tagit sig samman, hittat detdär papperet (wow! papper!) med inlogg till Mina Sidor, hon har trasslat runt bland Vanliga Frågor, lösenord och pdf:er, och faktiskt lyckats hitta fram till sin egen mobilräkning. Pengar som diskret tassat iväg från hennes konto per autogiro, tyst och hänsynsfullt, utan att så mycket som gnissla i dörren. Abonnemanget för dig som vill ringa gratis (asterisk). Har nu alltså kostat åtskilliga hundralappar per... men det kan väl inte stämma. Mobilt internet, står det tätt svart rakt ner i en spalt som sträcker sig över flera sidor, liksom asfalterad. Ett fåtal ören varje gång, väldigt många gånger. Per dag. Nu när hon tänker på det vet hon ju, jodå, kolla mailen via mobilen har blivit hennes nya nervösryck. Meningslöst, men oförargligt. Nån liten ovana kan man väl få ha? Ynkas det. Varför ska jag aldrig få ha nåt skoj.

Det är inte något särskilt imponerande nyårslöfte och hon håller tyst om det, men hon menar allvar. Om man verkligen vill är det ju bara att bestämma sig, det är en fråga om karaktär. Jamen det är väl för fanken bara att låta bli, stoppa telefontummen i fickan, bit på nageln, ta en cigg, nej visst nej, ingen cigg. Andas. Andningen. Tänk en tanke färdigt då istället, som omväxling. Vad händer om man inte, absolut ingenting.

Det var ju det.
Ingenting. En till minut.

Och nu måste jag faktiskt. Och nu har jag varit duktig så nu får jag. Och dethär är skillnad för det gäller jobbet. Och nu, när jag vant mig av med det och inte längre känner att jag måste, så är det en annan sak.
Och jag är en såndär som är för lat att ändra på mig, och det är ju inte som om jag söp ihjäl mig eller nåt, och några hundringar har jag väl råd med, och det skadar ju ingen annan, och nåt litet roligt vill jag faktiskt unna mig.

Och förresten märks det ju inte ens. Med autogiro.
Papperet går i återvinningen.

Utmaning: Skriv om avhållsamhet