Uppseendeväckande

Bra eller dåligt, han visste inte. Men nu hade de i alla fall fått något att fundera på, sade han sig, och det kunde de gott ha. Lätt för dem att sitta där och tycka och bedöma, de hade ju sitt på det torra. Tummen upp eller ner, liv eller död, varför? För Vårt Kejserliga Höga Nöjes Skull. Vad visste de om att våga sig själv, ingenting.

Och han, som de andra kulturgladiatorerna, tränade att kämpa för sitt liv på det sätt som mest behagar kejsaren, fick svettas med ännu en ansökning, ännu en presentation, med att ännu en gång ge allt för att kanske beviljas något, eller också ingenting, vem kunde veta. Nå, denhär gången hade de åtminstone sett honom, han hade tvingat dem till det. Pengar eller inga pengar, projektets vara eller icke vara, det var det värt, bara att få se lite av den blicken. Det kan inte vara sant-blicken, hur vågar han-blicken. Över på en bråkdels sekund, men omöjlig att ta miste på: den ömma punkten var nådd, bra. Så känns det, mina damer och herrar, nu vet ni.

Inte så att han velat provocera, det han gjort därinne framför härskarpanelen var verkligen, egentligen, bara en mycket tydlig illustration av hela projektet, låt vara att det gått honom en smula ur händerna, att det inte riktigt blivit så som han tänkt sig, att han gått lite för långt. Men det enda han ville var ju att få arbeta i fred. Någon gång ville det ju brista. Att stå med mössan i hand i evighet med ryggen alltjämt lika fri och rak som på den första dagen, Gud förlåte honom, men det låg visst inte för honom.

Så hade han väl låtit sig krökas en aning, bli krum och skev. Trängre, skalet lite hårdare. En giftig välsignelse inför nästa avslag.

Han såg sig omkring i korridoren där han satt. En trasig, bågnande mapp överfull med hundörade papper på golvet invid stolen där han slagit sig ner, hans ryggsäck, hans slitna skor. Det går som det går. Samla ihop dig. Vidare. Stå upp, ta din kropp och gå av scenen.

Utmaning: Skriv om att se upp