Serviceblues

En snabb och smärtfri död, tänkte hon. Här och nu, genast.

Om inte det går, en katapultstol.

Lobotomi går också fint, men den måste genomföras nu på ögonblicket, innan tanten öppnar munnen igen, och jag lovar, det är på väg, jag kan se det komma, nu kommer det.

"Är det verkligen det bästa du kan åstadkomma, när jag stått här och köat halva dagen? Skymda platser? Var är dendär trevliga flickan som brukade jobba här förut innan du började?"

Karma, tänkte hon.

Sen tänkte hon: Bukandning. Professionalism. Integritet.

"Just den dagen, ja tyvärr. Men det ser ju mycket bättre ut på de senare föreställningarna. Redan den fjortonde, till exempel.."

"Hon hade nämligen en helt annan inställning, och försökte alltid..."

Motorsåg, tänkte hon. Blod.

"Den sextonde också", sa hon.

"Att avbryta en kund är ingen vidare bra service. Eller vad tycker du själv?"

Avtrubbning eller transcendens, tänkte hon. Vilket som nu går fortast.

"Ja, förlåt", sa hon. "Ni kan alltså inte varken den fjortonde eller sextonde? Så tråkigt".

Ödmjukhet. Sedär, känns redan bättre. Kanske håller jag på att bli god.

"Tråkigt är det minsta man kan säga. Man kunde ju tycka att ni borde vilja vårda era stamkunder lite bättre förstås, men ja ja, så är det. Kom Fifi, här har vi inget att hämta mer sen hon slutat, vad hon nu hette. Adjö."

Fortfarande god, tänkte hon. Samt bönhörd. Tack.