Jämrande just

Ett tyst, utdraget jämrande, därefter ingenting. Så tyst att det knappt fick fäste i henne: det var nog inget. Inbillning. Ändå upphörde hon att andas för en stund, hejdade nyckelns rörelse mot överlåset, väntade. Nej. Ingenting mer än surret från de flackande lysrören.

Hon bestämde sig. Inte nu, inte någon av de tidigare gångerna, över huvud taget inte.
Man kan faktiskt välja, påminde hon sig. Man kan låta de underliga tankarna växa som mörkerbleka parasiterande slingerväxter, eller man kan rycka upp dem med rötterna, och nu gjorde hon det, numera var hon en sådan som bestämde sig, som drog fram i ljuset och ryckte upp.

Hon satte sig i rörelse, lugna jämna steg mot hissen, så går en som inte tvekar, tryckte på knappen, väntade, lyssnade inte. När man väl bestämt sig är allt som vanligt igen. Hissen kommer, man ger sig av, gör det man tänkt göra. Och när hissen dröjer är det just inget konstigt med det, hon är högst upp och den är förstås längst ner, fullt naturligt. Man står där ännu en stund, men inte för att man lyssnar efter ljud som inte finns eller tänker tankar man gjort sig av med, och i vilket fall som helst inte för att man drar sig för att ta trapporna.

Och man lyssnar inte och hissen kommer inte och lysrören slocknar inte, hon har anmält dem till fastighetsskötaren flera gånger, sagt att vad händer om det blir kolmörkt och någon gammal människa går och snavar, trapporna är branta och hissen kan ju gå sönder, men inte blir det gjort. Det är väl ändå inte för mycket begärt, det är väl inget konstigt med det? Men han hade tittat på henne som om han vetat. Att det inte handlade om trapphusets gamlingar men om henne själv, att hon var rädd.

Men hon var ju inte rädd, så han kunde tänka vad han ville, eller hur? Hon hade dragit fram allt detdär i ljuset en gång för alla, bestämt sig. Och eftersom hon inte var rädd och hissen uppenbarligen inte skulle komma var det bara rätt och riktigt att vända sig och gå mot trappavsatsen där stegen försvann ur sikte, ner i halvdunklet.

Förbi grannens dörr och därbakom var ingen, därinifrån hördes ingen tyst uppgiven jämmer, ingen bön om hjälp till vem som än kunde höra och som inte nådde någon annan än henne själv. Om där varit någon skulle hon ha gjort allt för att hjälpa till, hon skulle inte bli en sådan som låtsades om ingenting, som svek.

Inte ett ljud förutom lysrören, och hennes stadiga steg mot trapporna, så låter steg som vet vart de ska, som bestämt sig.

Utmaning: 5 ord på J, använd minst 2 i berättelsen. Mina 5: Jämrande, jamning, just, jakande, jubel