Kryptiskt

Världen talar ett språk jag inte förstår. Tingen, händelserna.

Jag vet ju att där finns sammanhang och mening. Kan finnas. När sambandet, samspelet mellan min svalnande tekopp och snötäcket på taken därutanför, hur de vilar mjukt och tungt och alldeles stilla, när det hemliga samtalet dem emellan plötsligt öppnar sig.
När axeltröttheten och damråttluddet möts i vänligt samförstånd, äntligen: axelluddig, dammtrötthet.
När kampen att förstå upptäcker sig omfattad av det alldeles enkla.

Där ser man, verklighetens språk talas redan på botten av mig själv, innan grammatiken och tydlighetskraven fått det att skämmas, krympa samt inordna sig i allmän rätlinjighet.

Världen just nu- kryptisk, otillgänglig, bortvänd. Men hur skulle du själv bete dig inför en sådan krävande, sökande blick? Låt den vara lite. Ta risken att låta andningen sköta sig själv en liten stund.

Utmaning: Skriv om en kod