Det kommer ju tillbaka. Hittills varje gång.
Såhär års skarpt, färglöst, nästan ohövligt kilar det kvickt in och vidare mellan kala, grågröna stammar. Tecknar piggt och argt spretande nakna kvistar: just såhär ser de ut, inte vackert alls. Men just såhär.
Fjolårslöven avslöjas nu skoningslöst. Inte sömn, utan död, slut, adjö. Vårljuset är en ragata, en snörpmunnad filifjonka med schwungfull kvast och huvudklut. Seså, upp ur idet, ut med skrymt och skrott, och nåde den som inte sitter vattenkammad och rakryggad när spirandet börjar.
Vintern, kölden. Ett knytt utan självklar hemvist möter den så som hon måste, hon drar upp axlarna, blir så liten hon kan, lindar yllet upp mot nästippen och fortsätter sin vandring, ty så går det till att hålla sig varm.
Det är många vintrar nu, och fötterna har burit henne igenom, varje gång. Men ändå: varje gång snön kommer är det som om hon tror att nu, denhär gången, nu är den här för alltid. Och att det var något hon gjort. Och allt det hon inte gjort.
Och nu sitter hon, en smula förvånad, på sommarbadplatsens klipphäll med nosen vänd mot ljuset. Liksom yrvaket plirande mellan yllesjalarna, med en glad och försiktig undran inom sig. Den andas i henne. En liten aning större nu.
Det kommer ju tillbaka.
Utmaning: Skriv om att slappna av
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag vet nog inte riktigt vad ett knytt är, men jag gillar din text. Särskilt formuleringen med filifjonkan!
"Men ändå: varje gång snön kommer är det som om hon tror att nu, denhär gången, nu är den här för alltid. Och att det var något hon gjort. Och allt det hon inte gjort."
Resten är som en underbar saga i vildvuxen skog, men just dom raderna landar i magen på mig. Tredubbelt djupt. Så fint.
Jag är självkritisk (det ska man vara), men även kritisk mot andra. Ditt är så bra Anna, du har djupet mitt i dom vackraste orden.
Fantastiskt. Kan bara säga det.
Jag blev särskilt glad i ut med skrymt och skrott och nåde den...
Och texten bär ditt signum, vacker, drömsk.
Skicka en kommentar