Tysta mig, bryt mig,
håll mig fast.
Hjälp mig att vara stilla. Andas.
Att lugna de klamrande händerna.
Att motstå sirensången, bara denna gång,
en enda gång, just nu, vet sedan inte mer.
Det är just nu jag reser mig
från nupunkten, varje gång det går
inte för det som ska komma,
inte för det vi vet,
men bara för nu.
Skuldens, klyvnadens svarta hundar,
som blänkande, vrenskande, gnyende livnär sig ur mig
deras käkar släpper tag
gnällande drar sig undan
De är av tid, förtär i tiden
Men detta är nu,
bara just nu reser jag mig
Utmaning: Skriv om nånting tufft
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du, det är häftigt! Någonstans talar vi samma språk - Och det gör mig glad! Kram!
Ditt språk, dina uttryck. Nupunkten och klyvnadens svarta hundar. Och rytmen, så obeveklig, så nu.
Strålande.
Jag bugar mej.
Skicka en kommentar