Fötterna bär henne den vanliga vägen, tankarna är fria att syssla med sig själva och varandra. Hon går med ett stort lugn i kroppen, en vilotyngd. Kinder och näsa är köldnupna trots yllet, och ögonen tåras lite, men det är bara vinden, ingenting annat.
Hon har lämnat honom sittande där på caféet, sagt adjö och faktiskt bara gått. Annars har hon ofta svårt att gå därifrån, som om hon måste få lov först. Hon avskyr det, men kan nästan aldrig låta bli att söka hans blick, röra vid hans hand en enda gång till, trevande söka i hans röst, i hans ansikte. Ju mer hon försöker ta sig loss, desto värre blir det. Han blir irriterad, hon vet om det och skräms in i sig själv, utom räckhåll för förnuftet, hans eller hennes.
Och nu är hon plötsligt på väg ingen särskild stans alls, ensam, lugn och obekymrad en tisdag i februari. Nånting inom en tröttnar utan att man vet något och en dag har det släppt sitt grepp. Om det bara är tiden, man vet inte. Bara att det sker när det sker.
Utmaning: Skriv om att strosa
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
En text om att lämna nåt bakom sej (eller så tolkar i alla fall jag det). Och den är så lätt, lika lätt som det fantastiska uttrycket vilotyngd. Bra-vo.
Härlig text. Tycker du skriver otroligt "skönt" - tycker om att läsa.
Skicka en kommentar