När det sker

Fötterna bär henne den vanliga vägen, tankarna är fria att syssla med sig själva och varandra. Hon går med ett stort lugn i kroppen, en vilotyngd. Kinder och näsa är köldnupna trots yllet, och ögonen tåras lite, men det är bara vinden, ingenting annat.

Hon har lämnat honom sittande där på caféet, sagt adjö och faktiskt bara gått. Annars har hon ofta svårt att gå därifrån, som om hon måste få lov först. Hon avskyr det, men kan nästan aldrig låta bli att söka hans blick, röra vid hans hand en enda gång till, trevande söka i hans röst, i hans ansikte. Ju mer hon försöker ta sig loss, desto värre blir det. Han blir irriterad, hon vet om det och skräms in i sig själv, utom räckhåll för förnuftet, hans eller hennes.

Och nu är hon plötsligt på väg ingen särskild stans alls, ensam, lugn och obekymrad en tisdag i februari. Nånting inom en tröttnar utan att man vet något och en dag har det släppt sitt grepp. Om det bara är tiden, man vet inte. Bara att det sker när det sker.

Utmaning: Skriv om att strosa

Fjäderboa

Jag vet inte... det är inte riktigt min stil. Tack, vad gulligt att du säger så. Men jag menar bara att det inte känns som jag, riktigt. Det blir så jobbigt när man liksom måste leva upp till det man har på sig, och på mig syns det så himla väl, du vet, det får liksom motsatt effekt. Hellre grå mus med värdighet, liksom, än grå mus med paljettbehå. Om du förstår.
Jag är inte "sån", jag bara... Förlåt, det är verkligen jättesnällt av dig att jag får låna, och jag har verkligen sett fram emot återträffen, det är bara dethär glamour-temat. Jo, jag vill visst följa med, det har jag ju sagt. Och du är helläcker i dendär, verkligen.
Klart du vågar. Spelar väl ingen roll vad jag har.
Nej, det gör det inte. Jag lovar, alla andra där kommer att vara jätteglammiga.
Jodå. Och jag är glittersminkad, titta.
Kan vara mer ja.
Okej, tack, du är bättre på sånt än jag.
Oj.
Jag... tack...
Ja, jag kommer. Nej jag tar inte bort nåt, jag bara..
Nej, fjäderboan har jag. Och tiaran. Ja, jag är på väg.

Utmaning: Skriv om glamour

Bärnstensfärgade

Fingertoppar mot strängarna,
fjäderspänt sviktande.

Dropptoner faller ur tystnaden,
bärnstensfärgade, inomlysta

Träet vibrerar mot hjärtat
sjunger fram det osedda, osagda

Som om den hemligaste drömmen
sedd, buren, glädjeväckt
känt igen sig själv

Utmaning: Skriv om förälskelse

Berit

Starka spadformade händer efter många års rejäla tag. Den satta kroppen än mer tunnformad av sköterskerocken, bestämda ben ner i foträta träskor. Är man rädd att ta i har man hamnat på fel ställe, brukade Berit säga, och säga vad man ville, men rädd var hon inte. Inte för de tunga lyften, brådskan, ansvaret, de glåmiga nattpassen, döden, döendet. De gamlas borttynande verkade inte komma henne vid, inte de anhörigas sorg eller likgiltighet.
Klapprandet av hennes steg genom korridorkilometrarna förebådade Ordningens ankomst. Ryggar raknade, småprat sinade och avstannat arbete återupptogs. Stävande för fulla segel genom avdelning 7, med en svärm sköterskeelever hängande och slängande som förskrämda jollar i hennes kölvatten, det är så jag minns Berit den Förskräckliga, den Beundransvärda, den Oefterlikneliga.

Utmaning: Skriv om muskler II

Den manliga mystiken

Vinterkvällskonsert
ett tjog vrålande finnar
ruskar min ryggrad

Utmaning: Skriv om muskler I

Ljuden

En följd av ljud jag vägrar minnas och aldrig kunnat glömma. Svischande genom luften, egg mot trä, så en dov duns, nästan helt dämpad av sanden. Jag tänker inte på det, och ibland väcker det mig, och när jag vaknar är jag ensam och det är alldeles tyst.

I kraft av alla sina medaljer, meriter, sin långa erfarenhet och sina många bedrifter i imperiets tjänst var det lord -- som satte agendan. I teorin delade vi alla fem på ansvaret och fattade besluten tillsammans, men ingen av oss andra kom någonsin i närheten av att utmana honom. Avvikande åsikter från mig eller någon annan av ungtupparna (och jag minns just nu inte ett enda tillfälle) bemötte han med en outgrundlig blick längs sin adliga näsa i riktning mot den olycklige, som snabbt fick vederbörande på rygg med blottad strupe. Att hänvisa till sin auktoritet och vandel hade varit långt under hans värdighet, allt motstånd vek undan.

Så i verkligheten var ansvaret inte mitt, säger jag mig i morgontystnaden, i verkligheten var det ju inte möjligt för en gröngöling i min ålder att gå emot honom. Och i detta fall var ju saken dessutom klar. Uppror mot imperiet måste kväsas snabbt och skoningslöst, och bybefolkningen måste ständigt påminnas om vem som bestämde, och det måste göras på sätt de förstod. Attacken mot lägret, då upprorsmännen försenade truppförflyttningen med flera dagar genom att släppa lös alla elefanterna, hade dessutom visat på en fräckhet utan motstycke. Särskilt den lilla detaljen med den ensamma kvarlämnade elefantungen, som tjudrats utanför lord -- s tält och som hälsade honom på morgonen efter kuppen med ett tunt och övergivet trumpetande ur sin lilla snabel, tydde på ren och skär ringaktning för hennes majestät. Med imperiet och med lord -- skämtade man inte- det var kanske den viktigaste läxan av alla.

Så när den unge upprorsledaren togs till fånga några dagar senare var påföljden given. Åtmistone minns jag inga ansatser till överläggningar. Det jag minns är väntan i middagshettan och solljuset, jag minns att ynglingen var i min egen ålder och mer rakryggad i sin dömda utsatthet än jag nånsin skulle komma att bli i hela mitt uniformstryggade liv. Och jag minns att hennes majestäts skarprättare nogsamt höll sabeln bakom ryggen när ynglingen darrande leddes fram och hans trotsiga skrattlystnad tvingades på knä, en gång för alla.

Och ljudet minns jag inte. Men bilden av sanden som sakta färgades röd har stannat i mig genom alla år. Som en påminnelse om vad jag är och vad jag inte är.

Utmaning: Skriv en text med orden Sabel, adel, vandel och snabel

Du är här

DU ÄR HÄR, står det med lugna versaler mitt på kartan över glasgallerian. Tack, jag undrade just. Till höger om dig nr 46- Systembolaget, mittemot nr 31- Naturapoteket. Och om du inte helt har kläm på höger och vänster- kolla om du har nr 22, McDonalds, rakt framför dig, och nr 13, Bokus, i ryggslutet, för i så fall är du inte bara här, du är också rättvänd. Fint.
Saknar nu bara DU SKA HIT. Ett diskret litet kryss vore nog för att göra mig glad, men nej. I valfrihetens namn utlämnas man åt vargarna och sitt eget usla omdöme. Vem är jag idag, Lindex, HM eller... eller KappAhl, det är frågan? Eller så var det nåt helt annat som var frågan.
Men jag är HÄR, i alla fall. Än så länge.

Utmaning: Skriv om en skattkarta