Jag undrar om det kan vara så att det inre livet med (o)jämna mellanrum vränger av sig det yttre som ett urvuxet ödleskinn.
För nog skaver det. Börjar strama både här och där.
Man vill klia sig så fjällen yr, men kommer inte åt.
Kanske är det dags.
Kanske håller det på att hända.
Nu, snart.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag tycker mycket om bilderna jag får av dej, det inre livet som ömsar skinn. Jag skriver inget numera, men jag läser sporadiskt, och läser emellanåt dina texter i repris. Det är fint.
Skicka en kommentar