Resonans

Man har gått och blivit ostämd.

Man är ett enda stumt och oskönt konglomerat av udda strumpor, tv-såpor, utgången mellanmjölk, tisdagar, onsdagar, förra veckans förolämpningar, åtta nya blyertspennor som alla redan saknar stift, krig och hungersnöd samt morgondagens tvättstuga.

Man har svårt att svänga med.

Världarnas Herre - och Fru - skulle mycket väl kunna stå här, nu, bakom min högra respektive vänstra axel, och se med oändligt mild och kärleksfull blick på mitt vettlösa pysslande. Hon lägga sin mjuka beskyddande arm runt mina ilsket kutande skuldror, han se på mig med oändlig ömhet och bara en aning sorg i sina strålande ögon, och stryka mig lätt över kinden. De båda skulle just nu mycket väl kunna tala in i varsitt av mina lomhörda öron, sjunga mig till liv, kalla mig vid mitt sanna hemliga namn, det som jag alltid har känt och aldrig helt kunnat minnas.

Men eftersom jag alltså är strängt upptagen med att försöka pilla bort stearinet från min nya vänstra vante samtidigt som jag tänker ut en nödlögn och inser att jag återigen glömt köpa kaffe, så missar jag alltsammans.

Kanske är det synd, och kanske är det alldeles som det ska vara.

Jag har i alla fall hur som helst äntligen hittat en penna som fungerar någotsånär. Filt.

Att inte stiga av i Nässjö

Dagen ändar skymningsblå.
I ljusöarnas stränder skymtar perrongvägen
på sin tysta färd mot annorland.
Stationshusets flacka fönsterblick
djupnar av speglad himmel
och oställda frågor.

I ett annat universum
följer ett annat själv
Ett bortglömt minne av en älskad röst,
en plötslig namnlös längtan,
rafsar ihop sitt pick och pack
och tar sig an resten av sitt liv
med Nässjö som alltings början.

Det jag som är här
fortsätter söderut, vinterut,
mot advent
och ett blåare mörker.

En dag till

Det är liv i glöden ännu. Under askan.

Nej, jag vet inte hur.
Och varför är ett ord, betyder ingenting.

Uttömt och nednött av en ändlös räcka dagar
som var och en dött späd i dehär stumma, fumlande händerna,
utan kraft att ställa världen mot väggen
i ett tillblivelsens rasande upprorsvrål.

Här mellan stenväggarna. De odöpta dagarnas kyrkogård.
De samlar sin askgrå kallnade tyngd,
dess silverådror spinner tyst sitt nät, allt djupare.

Dag för dag allt mattare.
Mindre. trängre. Stummare.
Men under askan ännu glöd. En dag till.

Inspiration: Eld.
Samt Belá Tarrs svåruthärdliga och tålamodsprövande mästerverk "Turinhästen".

sen vår

Fattig. Pånyttfödd.
Den torra jorden blottlagd i det färglösa ljuset.

Den sena vårens skarpa grepp har hårda, kala knogar. Ris och grenar famlar mållöst, skallrar i blåsten. Livet som obevekligt återkommer, som väcker fantomsmärtorna i de förlorade lemmarna. I de läkande såren och i de oläkliga.

Rörelsen, strömmen, kretsgången, uppvaknandet.
Det som varit sköljs undan, utan nåd.
En påminnelse: också din tid kommer.
Också din tid har ett slut.

Här är man nu ändå i alla fall, till slut: ett  drömmande, längtande, grälande, älskande beteendekluster.

Som i sin sårade fåfänga tänker att det väl ändå var värdigare att vara människa på den gamla goda psykodynamiska tiden. Men det är väl just bara fåfänga, en egokrets som bör brytas å det snaraste...

Ett liv, en vilsen hopsnörd berättelse om blindspår och återvändsgränder. Men i all sin ofärdighet är den berättelsen ändå min. Kanske löjeväckande, men också med en skadskjuten, skamrodnande värdighet trots allt, för att den är till och vill bli till.

För att den är vad jag har av helig, enfaldig mänsklighet.

Ortoceratit

Det var längesen jag såg mig.

Kambrium, senast.

Nu, några årmiljoner senare, är jag äntligen så trygg man bara kan bli i kristalliserad form.

Trygg som en trilobit. Innanför den blanka slutna ryggskölden har svirrandet av oräkneliga, oroliga, obegripliga kroppsdelar äntligen tystnat.

Obemärkta spår. Någon var här. Ett tecken, ett ännu oläst ansikte inskrivet någonstans bland avlagringarna.

a clean break

Det är viktigt att avsluta, säger han. Att du gör ett val, att vi kan prata om det. Att du inte bara försvinner. Igen.
Han har förstås rätt. Hur kan man ha annat i så mjuka och följsamma byxor?
Den djupa rösten vacklar inte. Han är där han hör hemma, i de avslutade meningarnas värld. De rimliga slutsatsernas, de underbyggda beslutens, de ansvarsfulla handlingarnas, de besvarade frågornas. I bekväma skor och för årstiden förnuftiga kläder, med termos, filofax, semesterplaner och idel uppriktiga avsikter.
Ja, säger jag, strax innan tystnaden tar initiativet.
Det är ju det, du har rätt. Jag hör av mig.

ett avbrott