Fattig. Pånyttfödd.
Den torra jorden blottlagd i det färglösa ljuset.
Den sena vårens skarpa grepp har hårda, kala knogar. Ris och grenar famlar mållöst, skallrar i blåsten. Livet som obevekligt återkommer, som väcker fantomsmärtorna i de förlorade lemmarna. I de läkande såren och i de oläkliga.
Rörelsen, strömmen, kretsgången, uppvaknandet.
Det som varit sköljs undan, utan nåd.
En påminnelse: också din tid kommer.
Också din tid har ett slut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Su-ve-ränt. Glad att du är tillbaka.
Åh, ack som du kan. Jag tror bestämt att vi gick samma promenad idag. Glad att se dig!
Skicka en kommentar