Varifrån

Frågan om var jag kommer ifrån är svårast. Jag har nog blivit bra på undanmanövrer.

Visst har jag ett ursprung som alla andra. Det är ingenting märkvärdigt eller ovanligt med det, och jag borde väl egentligen bara säga som det är.

Men det är som om de vill åt något annat. Något som är heligt för mig, glaspärlor för dem. Som om de objudna och bullerskrattande stövlat rakt in, vräkt sig ner framför teven, slagit på femman, tänt en cigg och bett mig ta en öl ur kylen, älskling.

Jag talar gärna om mitt namn, och vad jag gör kan var och en se när jag gör det. För övrigt tror jag kanske att det är en tystnad omkring mig.
Jag vill att den ska vara varm, rymlig, lugn. Och kanske en dag att någon vill lyssna med mig. Hellre än att fråga.

Utmaning: skriv om något ursprungligt

Omöjligt

Allra omöjligast är det alldeles innan. Papperets hjärtklappande tomhet, den egna. Den avgrundshisnande balansakten mellan före och efter, möjlighet och verklighet.

Sällan är ensamheten så naken som då, man är ännu ett själlöst föremål bland andra. Jag, stol, bord, papper, penna, golv, tekopp, fönster, grå himmel, fönsterrutans glesa gråt, regndroppsviskande lövträd. Kanske väntar vi på att infogas i mening och berättelse. Kanske lever var och en bara sitt eget inåtvända icke-liv. Sover sin avskilda, drömlösa sömn.

Pennans envisa livslinje, dess vacklande hotande möjlighet till splittring och sammanhang. Det oåterkalleliga i att vakna, att låta sig väckas; just såhär blev det. Miljoner möjliga universa förlorade, fången i ett enda.

Snart. Snart. Nu.

Utmaning: Skriv om att skriva

ofödd

Då såg jag inte,
blev bara rasande och stum, som du
Nu ser jag fosterhinnan
hur du ännu kämpar för att födas

Ansiktet ännu oformat,
orden urgamla, vingklena fågelungar
skälvande i ljuskylan

Om jag kunde värma
dina späda blå lemmar
vid min sorg

Utmaning: Skriv om att födas

Denna tid har jag fått. Sekunder, år.
En oviss rymd. En tyst, varmdoftande sommarnatt.

Kanske är det ett slut min hand trevar efter,
för att veta. Här. En början.
Trevandet en bruten, vilsen röst
som tystas i den varma luften,
och spegelvattnet vilar i det sammetssvarta.

Är en orolig skugga med mitt Var, när, hur
Medan natten väntar, som ett väldigt öra
ett andlöst, lyssnande Att.

Utmaning: Skriv om begränsning

Sömmerskan

Du säger: Det är som damm. Som utarmad jord.
Grånande trä. En stum tyngd som vänt dig ryggen.
Alltid ett steg till, aldrig varför.
Att himlen nu är grå som aska för dig.

Jag svarar inte. Jag säger ingenting om Sömmerskan.
Hur hon i sirligt spunnet silke, med täta, stadiga stygn,
nästlar samman det tunga, det främmande
i sin urdrömsväv.

Men jag ser den skira tråd av starkt ljus
nyss synlig, nu åter gömd.
Blir spunnen ur ditt glömda sår.
Här är den, månskensskimrande, skör och urstark. Din.

Nu i din hand. För dig att sy, att foga samman
det valhänt vilsna, dova, undanglömda.
För dig att väva. Väva din stumhet
till sjungande vakendröm.

Utmaning: Skriv om något skirt

Otid

Nu är den ett nedsuttet, uttröttat gummiband, håglöst slackande mellan nyss och sen. En irrande barfotastig över dimkall hed, botgöring, vitaminer, rågkli och knäckebröd. Den tid då jag nästan gör något och nästan låter bli och alldeles säkert väntar med det hela, vad det nu var, tills saken eventuellt ser lite ljusare ut.

Efteråt, när tillvaron stramat upp sig och återfått någon spänst i stegen, kommer dehär dagarna att vara spårlöst borta, som misshagliga släktingar ur min osaliga mormors album. Nu vilar det ogjorda som ett lågtryck över bröstet och tinningarna, som en huvudvärk med synrubbningar och syrebrist, utdömd på obestämd tid. En golgatavandring, med kors men utan slut. Och utan publik (alltid något. Eller nej, förresten).

Oändlig medan den pågår och man önskar att den inte gjorde det. Därefter obefintlig. Otid, ökentid.

Utmaning: Skriv om utsträckt tid

Övergångsstället

Dina åsikter hade börjat bli avskavda i kanterna. Urblekta, buckliga där limmet släppt.
Så då får man nu alltså vända sig någon annanstans för att få veta var skåpet ska stå. Men ingen kan peka med hela handen som du, färgglad, röststark och kantskarp, med dendär självklara slutgiltigheten i tonfallet.

Vi lät dig nog vara för att vi var bekväma av oss, för att vi inte visste vad vi skulle göra. Det var ju ingen av oss som verkligen kände dig, man visste ju om barn och barnbarn, att sonen var oduglig och hans dotter världens åttonde underverk. Men man visste det så som du låtit oss veta det; genom att snällt läsa de stiliserade, färgstarka skyltar du höll fram på given signal. Lat & Oduglig Son, i svart mot gul botten inom röd triangel. Vid hans hand, lydigt tittande till vänster, höger och så vänster igen, Ljuvlig Sondotter i pastellfärger och motljus.

Men efter begravningen var det som om skyltarna kom i oordning för dig; något hade hänt som inte lät sig motas med versaler och tydliga besked. Det enda vittnet förstod sig inte på bilar, därför åkte smitaren aldrig fast, du fick aldrig några svar.

Det tog ett par månader för din värld att gå sönder, vi var fega och handfallna. Nu är ditt rum jungfruligt renstädat, och din efterträdare kommer på måndag. Resterna av dendär brandgula klisterskylten är allt som skvallrar om dig. Knacka först.

Utmaning: Skriv om dekaler