En i mängden

Käre Gud. Detdär jag alltid bett om. Att få höra till. Få vara en del av den månghövdade, samsjälade massan. Få ge upp min ynka särskildhet och få ner rötterna ordentligt i något större, varför inte i Dig. Det är alltså fortfarande aktuellt. Det går fint att sätta igång närhelst det passar Dig.

Och Gud. Dendär andra grejen. Om Du kunde rädda min eviga, sanna, särpräglade själ också så småningom. Från självupplösning, glömska och andligt förfall i detta allomfattande, underbara och outhärdliga gruppdynamiska experiment med livslångt obligatoriskt deltagande som Du, ursäkta, ibland verkar ha satt igång enkom för att kunna slå Dig på Dina gudomliga knän av skratt tillsammans med Dina outgrundliga medgudar. Det är på intet vis struket från agendan för min del heller.

Annars var det nog inget särskilt just nu.
Ser fram emot Ditt svar.
Hej!

Skrivpuff: Massa

Stresstålig layoutare of the soul sökes

Felsyftade sensationsrubriker.
Trasiga länkar, saknade bilder, glatt kväkande översättningsgrodor.
Om en sansad formgivare ville vara så vänlig och ordna upp satsbyggnaden, dispositionen. Inte minst ta tag i nyhetsvärderingen. Välja ut inte mer än tre bilder per uppslag, tydligt dimensionerade i fallande viktighetsordning, och placera ut dem smakfullt över sidlandskapet.
Så vore man tacksam. För då kunde man kanske andas lite mer ekonomiskt, samt beundra det nymornade snölandskapet med den lugna andakt det förtjänar.

Skrivpuff: Tidning

Ödla

Jag undrar om det kan vara så att det inre livet med (o)jämna mellanrum vränger av sig det yttre som ett urvuxet ödleskinn.

För nog skaver det. Börjar strama både här och där.
Man vill klia sig så fjällen yr, men kommer inte åt.

Kanske är det dags.
Kanske håller det på att hända.
Nu, snart.

Resonans

Man har gått och blivit ostämd.

Man är ett enda stumt och oskönt konglomerat av udda strumpor, tv-såpor, utgången mellanmjölk, tisdagar, onsdagar, förra veckans förolämpningar, åtta nya blyertspennor som alla redan saknar stift, krig och hungersnöd samt morgondagens tvättstuga.

Man har svårt att svänga med.

Världarnas Herre - och Fru - skulle mycket väl kunna stå här, nu, bakom min högra respektive vänstra axel, och se med oändligt mild och kärleksfull blick på mitt vettlösa pysslande. Hon lägga sin mjuka beskyddande arm runt mina ilsket kutande skuldror, han se på mig med oändlig ömhet och bara en aning sorg i sina strålande ögon, och stryka mig lätt över kinden. De båda skulle just nu mycket väl kunna tala in i varsitt av mina lomhörda öron, sjunga mig till liv, kalla mig vid mitt sanna hemliga namn, det som jag alltid har känt och aldrig helt kunnat minnas.

Men eftersom jag alltså är strängt upptagen med att försöka pilla bort stearinet från min nya vänstra vante samtidigt som jag tänker ut en nödlögn och inser att jag återigen glömt köpa kaffe, så missar jag alltsammans.

Kanske är det synd, och kanske är det alldeles som det ska vara.

Jag har i alla fall hur som helst äntligen hittat en penna som fungerar någotsånär. Filt.

Att inte stiga av i Nässjö

Dagen ändar skymningsblå.
I ljusöarnas stränder skymtar perrongvägen
på sin tysta färd mot annorland.
Stationshusets flacka fönsterblick
djupnar av speglad himmel
och oställda frågor.

I ett annat universum
följer ett annat själv
Ett bortglömt minne av en älskad röst,
en plötslig namnlös längtan,
rafsar ihop sitt pick och pack
och tar sig an resten av sitt liv
med Nässjö som alltings början.

Det jag som är här
fortsätter söderut, vinterut,
mot advent
och ett blåare mörker.

En dag till

Det är liv i glöden ännu. Under askan.

Nej, jag vet inte hur.
Och varför är ett ord, betyder ingenting.

Uttömt och nednött av en ändlös räcka dagar
som var och en dött späd i dehär stumma, fumlande händerna,
utan kraft att ställa världen mot väggen
i ett tillblivelsens rasande upprorsvrål.

Här mellan stenväggarna. De odöpta dagarnas kyrkogård.
De samlar sin askgrå kallnade tyngd,
dess silverådror spinner tyst sitt nät, allt djupare.

Dag för dag allt mattare.
Mindre. trängre. Stummare.
Men under askan ännu glöd. En dag till.

Inspiration: Eld.
Samt Belá Tarrs svåruthärdliga och tålamodsprövande mästerverk "Turinhästen".

sen vår

Fattig. Pånyttfödd.
Den torra jorden blottlagd i det färglösa ljuset.

Den sena vårens skarpa grepp har hårda, kala knogar. Ris och grenar famlar mållöst, skallrar i blåsten. Livet som obevekligt återkommer, som väcker fantomsmärtorna i de förlorade lemmarna. I de läkande såren och i de oläkliga.

Rörelsen, strömmen, kretsgången, uppvaknandet.
Det som varit sköljs undan, utan nåd.
En påminnelse: också din tid kommer.
Också din tid har ett slut.