Här är man nu ändå i alla fall, till slut: ett  drömmande, längtande, grälande, älskande beteendekluster.

Som i sin sårade fåfänga tänker att det väl ändå var värdigare att vara människa på den gamla goda psykodynamiska tiden. Men det är väl just bara fåfänga, en egokrets som bör brytas å det snaraste...

Ett liv, en vilsen hopsnörd berättelse om blindspår och återvändsgränder. Men i all sin ofärdighet är den berättelsen ändå min. Kanske löjeväckande, men också med en skadskjuten, skamrodnande värdighet trots allt, för att den är till och vill bli till.

För att den är vad jag har av helig, enfaldig mänsklighet.