Allra omöjligast är det alldeles innan. Papperets hjärtklappande tomhet, den egna. Den avgrundshisnande balansakten mellan före och efter, möjlighet och verklighet.
Sällan är ensamheten så naken som då, man är ännu ett själlöst föremål bland andra. Jag, stol, bord, papper, penna, golv, tekopp, fönster, grå himmel, fönsterrutans glesa gråt, regndroppsviskande lövträd. Kanske väntar vi på att infogas i mening och berättelse. Kanske lever var och en bara sitt eget inåtvända icke-liv. Sover sin avskilda, drömlösa sömn.
Pennans envisa livslinje, dess vacklande hotande möjlighet till splittring och sammanhang. Det oåterkalleliga i att vakna, att låta sig väckas; just såhär blev det. Miljoner möjliga universa förlorade, fången i ett enda.
Snart. Snart. Nu.
Utmaning: Skriv om att skriva
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Ypperligt beskrivet. Precis så känner jag och förmodligen många andra också.
Jo. Men ibland är det också möjligt. Och det skrämmer mig också - vad är vi egentligen kapabla till?? Jag vill veta...
Så vackert beskrivet.
"regndroppsviskande lövträd" - härlig känsla i orden. "Allra omöjligast är det alldeles innan" - så sant, jag känner ofta en skräck blandad med, inte förtjusning, men kanske förväntan eller lust.
Ang din kommentar till mig: Skrattade åt ditt exempel om att tjuvlyssna på viskande personer på muséet, haha.
Vackert, vackert, särskilt det sista med miljoner universa. En skatt. Ja.
Åh, just så. Just så är skrivandet. Så ensamt. Och ändå ett behov.
Kanske väntar vi på att infogas i mening och berättelse. Ja, kanske är det just så.
Tack!
Skicka en kommentar