Då såg jag inte,
blev bara rasande och stum, som du
Nu ser jag fosterhinnan
hur du ännu kämpar för att födas
Ansiktet ännu oformat,
orden urgamla, vingklena fågelungar
skälvande i ljuskylan
Om jag kunde värma
dina späda blå lemmar
vid min sorg
Utmaning: Skriv om att födas
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Många fina formuleringar och bilder, fastnar särskilt för
"orden urgamla, vingklena fågelungar"
Super!
"Dina späda blå lemmar" - det talade till mig på ett särskilt vis. På något sätt kände jag en koppling till den skrivpuff som jag skrev. Tack för din kommentar!
Emilia
Poemet känns fullt av känsla. Vackert.
Dina dikter suger sig fast. Vill inte lämna.
Och gör ont... lägger jag till på KBs kommentar som säger vad jag vill oxå. Känner tårar bränna här. Sorgen över vad som inte blev, sitt utlopp i ilska.
Åh, jag saknade dig så när du inte skrev. Blir så glad var dag här finns ngt från dig.
och här håller jag med övriga - späda blå lemmar, urgamla ord, fortsätt skriv!
Skicka en kommentar