Nu är den ett nedsuttet, uttröttat gummiband, håglöst slackande mellan nyss och sen. En irrande barfotastig över dimkall hed, botgöring, vitaminer, rågkli och knäckebröd. Den tid då jag nästan gör något och nästan låter bli och alldeles säkert väntar med det hela, vad det nu var, tills saken eventuellt ser lite ljusare ut.
Efteråt, när tillvaron stramat upp sig och återfått någon spänst i stegen, kommer dehär dagarna att vara spårlöst borta, som misshagliga släktingar ur min osaliga mormors album. Nu vilar det ogjorda som ett lågtryck över bröstet och tinningarna, som en huvudvärk med synrubbningar och syrebrist, utdömd på obestämd tid. En golgatavandring, med kors men utan slut. Och utan publik (alltid något. Eller nej, förresten).
Oändlig medan den pågår och man önskar att den inte gjorde det. Därefter obefintlig. Otid, ökentid.
Utmaning: Skriv om utsträckt tid
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Du har exakt fångat det jag nu befinner mig i
Tycker mycket om bilderna, golgatavandringen utan slut - smärtsamt.
Bra skrivet. Du förmedlar bild, känsla med intressanta vindlande formuleringar. Jag gillade den här texten till 100%
Sköna liknelser, häftigt beskrivet, spänstigt berättat ...ska jag fortsätta..;)
Poetiskt!
Och plötsligt är jag ordlös.....
Fantastiskt bra, jag är så sjuuuukt imponerad :-)
ja golgata vandrings meningen svinbra.
Man blir nedstämd och ledsen.
Men det var väl meningen att förmedla en känsla.
Skicka en kommentar