Grusvägen

Kvällen igår var lång, varm och ljus, vi firade hennes nittioettårsdag under äppelträden och vi glömde att ta ner flaggan. Nu är den tung av dagg och duggregn och slår i vinden. Den svartnade nylonlinan bränner genom höger handflata och jag hinner tänka något lösryckt om mögel och infektioner, stelkramp och död, min egen. Surrar fast när den är halvvägs nere, och smattrandet mot det murkna flagnande träet återupptar sin haltande rytm. Det är såhär man gör, det är inte bara ett talesätt, det händer. Men vad man sedan gör sägs det inte mycket om. Man kanske stryker de våta hårtestarna bakom öronen, ser ut mot grusvägen, och undrar hur det kommer att bli när de kommer. Vad man säger och vad de gör.

Jag tror att jag tänkte att hon sov ovanligt länge i morse, att åldringssömnlösheten varit vänlig och låtit henne vila just idag. Eller så visste jag och det var därför jag väntade så länge, nästan ända fram till lunch. Dörren stod som vanligt lite på glänt för kattens skull och jag knackade innan jag försiktigt sköt upp den och såg hennes hopkrupna form under täcket, kurad in mot väggen som ett barn och med det spröda, ostyriga vita håret över kudden, hon som alltid var så mån om att se prydlig ut. Jag såg och väntade och visste och det tog all den tid det tog. Sen ringde jag och nu väntar jag.

Flaggstången syns från granngårdarna, de förstår nog, precis som jag gjorde, och jag slipper ta på mig det första ansiktet och berätta. Jag står kvar en stund i högsommargräset med vätan kring skenbenen, och smattrandet är det enda som tar tid. Så går jag in. Från köksfönstret ser man grusvägen ändra bort till kröken.

Utmaning: Skriv om att fira