Ljuden

En följd av ljud jag vägrar minnas och aldrig kunnat glömma. Svischande genom luften, egg mot trä, så en dov duns, nästan helt dämpad av sanden. Jag tänker inte på det, och ibland väcker det mig, och när jag vaknar är jag ensam och det är alldeles tyst.

I kraft av alla sina medaljer, meriter, sin långa erfarenhet och sina många bedrifter i imperiets tjänst var det lord -- som satte agendan. I teorin delade vi alla fem på ansvaret och fattade besluten tillsammans, men ingen av oss andra kom någonsin i närheten av att utmana honom. Avvikande åsikter från mig eller någon annan av ungtupparna (och jag minns just nu inte ett enda tillfälle) bemötte han med en outgrundlig blick längs sin adliga näsa i riktning mot den olycklige, som snabbt fick vederbörande på rygg med blottad strupe. Att hänvisa till sin auktoritet och vandel hade varit långt under hans värdighet, allt motstånd vek undan.

Så i verkligheten var ansvaret inte mitt, säger jag mig i morgontystnaden, i verkligheten var det ju inte möjligt för en gröngöling i min ålder att gå emot honom. Och i detta fall var ju saken dessutom klar. Uppror mot imperiet måste kväsas snabbt och skoningslöst, och bybefolkningen måste ständigt påminnas om vem som bestämde, och det måste göras på sätt de förstod. Attacken mot lägret, då upprorsmännen försenade truppförflyttningen med flera dagar genom att släppa lös alla elefanterna, hade dessutom visat på en fräckhet utan motstycke. Särskilt den lilla detaljen med den ensamma kvarlämnade elefantungen, som tjudrats utanför lord -- s tält och som hälsade honom på morgonen efter kuppen med ett tunt och övergivet trumpetande ur sin lilla snabel, tydde på ren och skär ringaktning för hennes majestät. Med imperiet och med lord -- skämtade man inte- det var kanske den viktigaste läxan av alla.

Så när den unge upprorsledaren togs till fånga några dagar senare var påföljden given. Åtmistone minns jag inga ansatser till överläggningar. Det jag minns är väntan i middagshettan och solljuset, jag minns att ynglingen var i min egen ålder och mer rakryggad i sin dömda utsatthet än jag nånsin skulle komma att bli i hela mitt uniformstryggade liv. Och jag minns att hennes majestäts skarprättare nogsamt höll sabeln bakom ryggen när ynglingen darrande leddes fram och hans trotsiga skrattlystnad tvingades på knä, en gång för alla.

Och ljudet minns jag inte. Men bilden av sanden som sakta färgades röd har stannat i mig genom alla år. Som en påminnelse om vad jag är och vad jag inte är.

Utmaning: Skriv en text med orden Sabel, adel, vandel och snabel