lördag 6 februari 2010

Kökshandduken

Han skulle kunna låta henne slippa ikväll.

Och plötsligt var det som om han blev trött ända inifrån märgen och utåt, som om han inte alls kunde komma ihåg varför han måste... måste visa henne. Ja. Påminna henne. För ibland var det ju som om hon glömde, hon liksom bara försvann för honom. Till och med medan han höll på att prata med henne, för Guds skull.
Som igår. Hon hade inte hört på, och han hade ju sagt åt henne tusen gånger att hon drev honom till vansinne med dendär minen hon hade. Han kunde ju själv se hur hon försvann inåt någonstans, och det var som om hon satt där och hånlog åt honom, åt hans fumlande med språket, med allt, och hånleendet blev allt segervissare ju mer han famlade, ju mer rasande han blev, och inget han sa hjälpte.

Det enda som alltid hjälpte hade hjälpt igår också, och efteråt hade han blivit alldeles lugn, som alltid. Hade sett på henne med ömhet där hon satt hopkurad och skälvande med kökshandduken pressad mot tinningen, hon behövde honom, och han skulle ta hand om henne, beskydda henne. Och hon brukade alltid ta emot honom, låta honom trösta henne, bli helt och hållet hans igen.

Men igår... Förlåt, älskling, men du vet ju, hade han sagt, som han blivit tvungen att säga så många gånger, eftersom hon aldrig lärde sig. Och hon hade sagt ja, jag vet, som hon brukade. Men hon hade inte sett på honom, och sen när han vände hennes ansikte mot sig och hon blev tvingad till det var det som om hon ändå var kvar någon annanstans, långt borta, utom räckhåll.
Då hade han låtit det vara. Men ingenting löser sig av sig självt. Och nu hade han bestämt sig: ikväll skulle han... på något sätt skulle han nå fram till henne. Han skulle få henne att förstå.

Utmaning: Skriv om att slippa

2 kommentarer:

Mia sa...

Otäckt men väldigt bra beskrivet. Vi vet inte riktigt vad som har skett, även om vi anar det.

marmoria sa...

Håller med Mia