Starka spadformade händer efter många års rejäla tag. Den satta kroppen än mer tunnformad av sköterskerocken, bestämda ben ner i foträta träskor. Är man rädd att ta i har man hamnat på fel ställe, brukade Berit säga, och säga vad man ville, men rädd var hon inte. Inte för de tunga lyften, brådskan, ansvaret, de glåmiga nattpassen, döden, döendet. De gamlas borttynande verkade inte komma henne vid, inte de anhörigas sorg eller likgiltighet.
Klapprandet av hennes steg genom korridorkilometrarna förebådade Ordningens ankomst. Ryggar raknade, småprat sinade och avstannat arbete återupptogs. Stävande för fulla segel genom avdelning 7, med en svärm sköterskeelever hängande och slängande som förskrämda jollar i hennes kölvatten, det är så jag minns Berit den Förskräckliga, den Beundransvärda, den Oefterlikneliga.
Utmaning: Skriv om muskler II
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Gillar allt utom från "det är så jag minns...". Förskräckligheten, Oefterhärmligheten och så vidare syns väl i texten? Jollarna gillar jag bäst, och benen ner i skorna.
Ooh, en berit. Som en blandning mellan Florence Nightingale och Annie Wilkes ;-)
Gillar dom spadformade händerna bäst. Och faktiskt slutet!
En härlig beskrivning
Vilken underbar beskrivning!
Skicka en kommentar