Ortoceratit

Det var längesen jag såg mig.

Kambrium, senast.

Nu, några årmiljoner senare, är jag äntligen så trygg man bara kan bli i kristalliserad form.

Trygg som en trilobit. Innanför den blanka slutna ryggskölden har svirrandet av oräkneliga, oroliga, obegripliga kroppsdelar äntligen tystnat.

Obemärkta spår. Någon var här. Ett tecken, ett ännu oläst ansikte inskrivet någonstans bland avlagringarna.

a clean break

Det är viktigt att avsluta, säger han. Att du gör ett val, att vi kan prata om det. Att du inte bara försvinner. Igen.
Han har förstås rätt. Hur kan man ha annat i så mjuka och följsamma byxor?
Den djupa rösten vacklar inte. Han är där han hör hemma, i de avslutade meningarnas värld. De rimliga slutsatsernas, de underbyggda beslutens, de ansvarsfulla handlingarnas, de besvarade frågornas. I bekväma skor och för årstiden förnuftiga kläder, med termos, filofax, semesterplaner och idel uppriktiga avsikter.
Ja, säger jag, strax innan tystnaden tar initiativet.
Det är ju det, du har rätt. Jag hör av mig.

ett avbrott

trädgårdsmästaren

Du vet ju att det finns mer. Att ingen nånsin behöver bli utan.
Du öppnar slussar mellan brist och överflöd, mellan torka och tidvatten. Snedfördelningen gör dig olustig, och du gör det du måste göra för att bli glad igen: du omfördelar, outtröttligt.
Du vet vad du har att göra, och det finns ingen anledning att förlora någon tid. Så många berg att förflytta, tårar att torka, kinder att smeka, och bara en enda futtig livstid.
Om nånting ibland kan göra dig mörk, matt och ogenomskinlig, så är det nog detta. Att du bara är en gnista i det världsvida, dimkalla svarta havet av tårar, att vi har så svårt att låta oss tändas, att värma oss vid vårt eget ljus.
Men det varar ju aldrig länge. För runt nästa hörn, i nästa andetag, möter du återigen uttorkning och förtvivlan, du minns du vad du är och vad du vet, och tänker inte mer. Du bara gör det du gör: du vattnar.

generositet

Neti neti

Nej, det är inte dethär. Heller.

Handen öppnar sig, det jag nyss hållit fast glider ur mitt grepp. Är snart glömt, som om det aldrig varit.
Det var något annat jag skulle.

Jag lät mig luras igen, lät mig lura mig. Och dig.
Jag är inte din. Jag hör inte hemma i ditt hus, ditt liv, dina ljusa ögon, din varma stadiga hand kring mitt bakhuvud. Jag hör inte hemma i din dröm, du inte i min.

Kurser jag hoppar av, lappar med telefonnummer som smulas sönder i jackfickorna, halvlästa böcker i sneda dammiga travar. Blicken i tomma luften mellan dem.

Frestelsen är alltid där, det skimrande luftslottet i fjärran. Allt detta ska bli ditt, om du bara. Och jag faller igen och igen, och aldrig mer, och igen.

Då flyttar jag in, vilar några stulna timmar i himmelssäng och äter aska från guldfat. Tills det bleknar omkring mig och jag återigen är där jag bör vara, vid vägkanten, på väg.

Det var något annat jag skulle.

lojalitet

vesper

Här är jag nu. Ännu en dag är över.

Med pennan följer jag spåret bakåt. Oordning, skrot, oavslutat, halvpåbörjat. Dagens skörd av vilsenhet. Alla dessa olika självupptagenheter som brottas om strålkastarljuset, om samma namn, samma liv.
Det enda jag vet är att någonstans i allt detta är en glödande punkt. En hemlighet som smusslades till mig någon gång under dagen, utan att jag märkte det. Men jag vet aldrig var.
Det är därför jag sitter här medan natten svartnar utanför, och väger dagens händelser i handen, en efter en. Iakttar, vrider dem sakta i lampljuset. Någon gång under dagen såddes ett frö. Jag vill veta var jag ska vattna.

Kanske var det min tafatta, skamrodnande oförmåga att ge igen innan du gick. Eller mitt hundrade misslyckande med det allra enklaste, även idag, än en gång, men ändå en ny gång. Eller bara att jag är här nu i alla fall, idag också. Jag sitter ändå här.
Tecknar ur minnet dagens spindelnätverk av kaos och sammanhang. Gräver ut, lirkar med pennspetsen, granskar, söker.

dagens bästa stund

Hon blir genomskinligare, det är vad som händer. En dag kommer hon inte att kunna få syn på sig själv alls.

Alldeles på ytan handlar det om några grå hår, om mattare hud och grövre ansiktsdrag, om hur blicken från kvinnan i spegeln nu ibland är förströdd och lite undrande när den möter hennes. Som om hon inte riktigt kan komma ihåg vem hon är, hon den verkliga, och skyggt undrar vad denna främling vill henne.

Och därunder framträder det som är hon själv allt tydligare, fram ur allt som är damm och besvikelse och otillräcklighet. År för år, långsamt, obevekligt, växer hon ur sin bild, i sig själv.

ändra utseende

jag sökte

Jag sökte över berg och dal
den stig som bar dig hän
i mörka skogens pelarsal
jag sökte dig, min vän

Jag lyssnade mot havets slätt
med längtan i mitt bröst
och vid min kind rör fjäderlätt
en skugga av din röst

Jag vandrade en evighet
med sorg i knuten hand
i lågans ljusa ensamhet
mot gryningsstrimmans land

att finnas